Nära bra men långt bort är ännu bättre.

Tack gode gud att min faster och hennes man åker hem i övermorgon, det börjar minsann att ta på krafterna att ha dem här. Speciellt min fasters man, han gnäller på precis allting. Han är definitivt en av de mest påfrestande människorna jag känner. Dessutom så gör han ingenting för att hjälpa till, eller jo - när det var dags att hämta ölen till bastun så reste han sig från sin älskade Expressen.

Och idag så köpte han en travgrej till i morgon, tillsammans med pappa. Stackars pappa som måste sitta och lida sig igenom det i morgon, han avskyr sådant. Och framför allt: stackars mig om det sänds vid samma tid som vi ska äta middag! Fasters man kan ju inte missa travet heller. I kväll vid tjugotvå när det började på TV4+ så lös han upp som en sol och sa "Åhh trav!". Pappa i sin tur sa "Mummelmummel." innan han snabbt bytte kanal.

Men på tal om att hjälpa till; när vi är hos dem så använder min faster minsann mig som hennes personliga slav när det är dags för matlagning, dukning och allt som hör därtill - men lustigt nog så känner hon inget gästtvång att erbjuda sig att hjälpa till med någonting här. Eller okej, i dag så kom hon ner efter att ha suttit på rummet i en halvtimme och löst korsord, och frågade om hon skulle skala potatisen. Detta när potatisen i det närmsta var färdigkokad. Tänka sig, med tanke på att vi plockade fram potatisen precis innan hon gick upp till korsordet.

Nej, jag säger då det. Släkten är som trevligast i teorin. I teorin låter det trevlig att hälsa på/bli påhälsad under en längre period än ett veckoslut; i praktiken är det inte riktigt lika trevligt att spendera i det närmsta en vecka tillsammans.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback