Innerst inne.
En person som jag en gång kände hade som vana att slå med knytnävarna mot en vägg när saker och ting inte var så som han ville att det skulle vara. När saker var fel, när han blev arg, ledsen, besviken och alla liknande känslor. Hans favoritväggtyp var tegelstensväggar, eller det var åtminstone oftast sådana han slogs mot.
Jag förstår varför han gjorde det. För att han vill känna något, något han inte kände. Ingen vill inte känna något och/eller vill komma undan från det de känner. Och det finns massor av olika sätt att göra det på. Personen jag kände slogs med väggar tills dess att hans knogar var alldeles söndertrasade. Andra tar piller, dricker alkohol, strular runt, låtsas vara lyckliga, skadar sig själva på ett eller annat sätt. För att man inte vill känna det man gör. Man vill känna någonting annat, något som är starkare, som kan slå undan det man egentligen känner - det man flyr ifrån.
Problemet med just fysisk smärta är att den förr eller senare alltid går över; medan den andra, riktiga, smärtan finns kvar.
Jag förstår varför han gjorde det. För att han vill känna något, något han inte kände. Ingen vill inte känna något och/eller vill komma undan från det de känner. Och det finns massor av olika sätt att göra det på. Personen jag kände slogs med väggar tills dess att hans knogar var alldeles söndertrasade. Andra tar piller, dricker alkohol, strular runt, låtsas vara lyckliga, skadar sig själva på ett eller annat sätt. För att man inte vill känna det man gör. Man vill känna någonting annat, något som är starkare, som kan slå undan det man egentligen känner - det man flyr ifrån.
Problemet med just fysisk smärta är att den förr eller senare alltid går över; medan den andra, riktiga, smärtan finns kvar.
Kommentarer
Trackback