Det är väldigt tur att man inte litar på sig själv.
När jag kommit halvvägs ner genom trapphuset så kände jag ett behov av att känna efter om plånboken låg i väskan. Jag visste att den gjorde det eftersom att jag mindes att jag hade lagt dit den, men så kom jag på att båda äggen hade kokat sönder i morse så jag kände efter - och självklart fanns där ingen plånbok.
När plånboken, som låg på golvet nedanför sängen, var hämtad gick jag mot min första destination, nämligen Kårallen. När jag strosar förbi ingång femton till A-huset så blir jag plötsligt lite osäker på var jag gjorde av lappen med kurskoden, och börjar leta i alla fickor som fanns att tillgå, men ingen lapp.
Efter ett samtal efterfrågandes koden så hamnade jag till slut i kassan för att betala tentorna jag hade beställt. Letar efter tian jag vet ska ligga i min väska. Den fanns inte där, så var tvungen att spräcka en hundralapp.*
Knallade hem igen och hämtade min cykel och började, med soundtracket till Juno högt spelandes i mp3-spelaren**, gå mot cykelverkstaden där jag fick veta att mitt däck var "mycket dåligt". Han som jobbade där frågade om jag såg och så klämde han lite på däcket. Jag svarade ja, men självklart hade jag ingen aning om vad det var han ville att jag skulle se - ifall jag varit cykelproffs hade jag förmodligen inte behövt gå till en verkstad för att få en punktering lagad. När jag fått kvittot, vi hade sagt hej då och jag hade börjat gå därifrån så skrek han "Snälla!" efter mig, så jag vände mig om och insåg att jag hade glömt att ta bort låset.
Sedan tog jag en liten omväg hem via Gamla Linköping eftersom att vädret var helt underbart. Hade helst velat utöka promenaden än mer och helst sluppit gå in på hela dagen, men man har ju lite annat att syssla med också.
Saken är den att trots att allt som kan gå fel än så länge under dagen har gjort det så är jag på ett oförskämt bra och muntert humör. Jag är kär - i allt och alla! Bildligt talat.
*Att spräcka en hundralapp var bland det värsta man kunde göra när man var yngre, det kändes så hårt på något sätt. Då levde man ju i ett fantasiland där man trodde att hundra kronor var mycket pengar att inneha. Idag är enda anledningen till att jag suckar inombords när jag måste spräcka en hundralapp att växeln tar så mycket mer plats.
**Vars ena gummiplupp till hörlurarna för övrigt hade försvunnit.
När plånboken, som låg på golvet nedanför sängen, var hämtad gick jag mot min första destination, nämligen Kårallen. När jag strosar förbi ingång femton till A-huset så blir jag plötsligt lite osäker på var jag gjorde av lappen med kurskoden, och börjar leta i alla fickor som fanns att tillgå, men ingen lapp.
Efter ett samtal efterfrågandes koden så hamnade jag till slut i kassan för att betala tentorna jag hade beställt. Letar efter tian jag vet ska ligga i min väska. Den fanns inte där, så var tvungen att spräcka en hundralapp.*
Knallade hem igen och hämtade min cykel och började, med soundtracket till Juno högt spelandes i mp3-spelaren**, gå mot cykelverkstaden där jag fick veta att mitt däck var "mycket dåligt". Han som jobbade där frågade om jag såg och så klämde han lite på däcket. Jag svarade ja, men självklart hade jag ingen aning om vad det var han ville att jag skulle se - ifall jag varit cykelproffs hade jag förmodligen inte behövt gå till en verkstad för att få en punktering lagad. När jag fått kvittot, vi hade sagt hej då och jag hade börjat gå därifrån så skrek han "Snälla!" efter mig, så jag vände mig om och insåg att jag hade glömt att ta bort låset.
Sedan tog jag en liten omväg hem via Gamla Linköping eftersom att vädret var helt underbart. Hade helst velat utöka promenaden än mer och helst sluppit gå in på hela dagen, men man har ju lite annat att syssla med också.
Saken är den att trots att allt som kan gå fel än så länge under dagen har gjort det så är jag på ett oförskämt bra och muntert humör. Jag är kär - i allt och alla! Bildligt talat.
*Att spräcka en hundralapp var bland det värsta man kunde göra när man var yngre, det kändes så hårt på något sätt. Då levde man ju i ett fantasiland där man trodde att hundra kronor var mycket pengar att inneha. Idag är enda anledningen till att jag suckar inombords när jag måste spräcka en hundralapp att växeln tar så mycket mer plats.
**Vars ena gummiplupp till hörlurarna för övrigt hade försvunnit.
Kommentarer
Trackback