Ifall jag inte har linserna på mig...

Det är alltid lite farligt att vara jag, eller att möta mig, speciellt nu när solen kommit fram. Åtmintone om jag går ensam, för då finns det ingen som kan säga åt mig innan jag går in i ett stort träd* eller nästan krockar med en cyklist. Eftersom att det är soligt måste jag ha solglasögon och min syn är extremt dålig, och att det "mörknar" hjälper ingenting, tvärtom.

Idag var det dock lite värre än vanligt. Jag cyklade nämligen. Som tur var överlevde både jag och dem jag mötte. Var på väg att hamna utanför cykelbanan en gång dock, för jag ser nämligen inte bara dåligt - min förmåga att bedöma avstånd blir lite tullad på eftersom allt är så suddigt.

Anledningen till att jag inte hade linser var att mitt öga är lite... rött, så att tvinga dit en lins kändes inte helt rätt. Och visst, jag hade kunnat strunta i solglasögonen och böra haft mina glasögon, men i så fall hade jag förmodligen fått mer ont i mitt öga än vad jag redan har. Plus, vem vill gå utan solglasögon på sommaren? Då kan man ju inte spana på de man möter - vilket jag ju i och för sig inte kunde idag i alla fall.. Men ändå!

---

På tal om min nedsatta syn så är det jätteroligt när jag är utan glasögon eller linser för jag ser verkligen ingenting, allt är bara suddigt. Jag kan lätt gå förbi min lillebror utan att känna igen honom. När jag gick på högstadiet kom jag till skolan utan glasögon någon dag och såg såklart ingenting, något som unge herr J tyckte var väldigt underhållande. Jag vet inte hur många gånger jag fick svara på "Kan du se vad det står där?/Ser du det där?" och liknande frågor från honom.

På ett disco jag var på när jag gick i mellanstadiet så var jag utan glasögon - för att jag ville vara lite mera hipp - så skulle jag leta upp en kompis. Såg då någon komma emot mig som jag var helt övertygad om var hon, så jag började prata med henne... När jag sedan visade henne för hon som faktiskt var min kompis blev hon lite tjurig. Hon jag hade misstagit henne för var nämligen en lätt överviktig kille...


*Något som för övrigt påminner om när jag och en kompis lekte blindleken när vi var små. Ni vet när den ena blundar och den andra ska leda den. När det blev min kompis tur att blunda så ledde jag henne rätt in i vår trädgårdsbod... Inte med flit, men hon blev ju inte mindre ledsen för det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback