annuendag

Min mobil börjar ge ifrån sig den avskyvärda ringsignalen som det är intställd på. Ser att det är pappa och trycker på svara-knappen:

Jag: ...
Jag igen: Hu...
Pappa: Hallå?
Jag: Uh...
Pappa: Hallå?!

Jag inser att jag kan intre prata, min röst är helt borta. Två små läten, som egentligen inte alls klassas som sådana på grund av deras ohörbarhet, är allt jag får ur mig.

Jag skriver då det, den  här smärtan jag upplever nu - jag har nog aldrig varit med om maken! Jag står inte ut, är på väg att krypa ur mitt eget skinn. Stor risk att jag kommer att bli ko-ko på grund av detta. Inser samtidigt att även om min vilja att ta mig till skolan imorgon är enorm så är den troligen nedröstad med en eller två miljarder röster från min kropps, och då främst halsens, sida. Jag är så mycket efter i skolan nu att det svartnar framför ögonen på mig bara jag tänker på det. Usch.

Hem hade kunnat tro att man kunde lida så bara av att andas? Den här värken jag känner är lite vad jag föreställer mig hur det känns att andas in brandrök eller något annat väldigt giftigt, och även frätande, ämne. Och om jag andas genom näsan blir det bara ännu värre.