Att förtränga.
En konst som jag under åren har byggt upp är konsten för utmärkt förträngning*. Jag pratar inte om småsaker utan istället om långa, långa perioder. Självklart har den här förmågan vissa bieffekter. De två största är att jag dels har väldigt få minnen, och dels att jag inte kan tidsplacera händelser - varken sådana i mitt liv eller sådana i historien. Kronologisk ordning är inte riktigt min grej, det är ingenting för mig överhuvudtaget faktiskt. Just oförmågan att placera in händelser under rätt år är något som ofta stör livsordningen. Jag vet till exempel att jag en gång blev insnöad i stan, det var under en av de stora stormarna - Gudrun eller vad nu den andra hette - men så mycket mer tidsplacering än så kan jag itne åstadkomma. Jag är säker på att det var under ettan eller tvåan på gymnasiet. Förmodligen tvåan. Absolut inte trean, tror jag i alla fall inte. Nu blev jag lite osäker, men är nästan helt övertygad om att det itne var i trean.
Ja, oavsett vilket så kan ni ju förstå att det här orsakar problem lite då och då. Men oavsett det så anser jag förträngningen vara värt det, jag skulle vilja påstå att det är en ovärdelig förmåga. Om än med lite obekväma bieffekter. Något jag däremot finner störande är att jag inte minns någonting alls från tiden innan jag flyttade till Gotland, vilket jag gjorde när jag var nio år. Tänk om jag inte fanns innan dess? Tänk om jag är en alien? Tänk om jag kan cykla i luften?
Vad jag ville komma fram till är att även om jag har utvecklat den här förmågan under många, många år så tror jag inte ett dugg på personer som säger att de minns något från de var små. Alltså typ i tre-fyra-års åldern. Jag tror att dem som säger sådant har fått något berättat för sig och sedan vill verka viktiga genom att låtsas att de minns det alldeles av sig själva. Eller så har de glömt att någon berättat "minnet" för dem och tror att det minns det av sig själva.
Jag inser att min förträngning och barnminnen inte riktigt hänger ihop på grund av omständigheterna runtomkring. Men ändå. Min förträngning gav mig ett tillfälle att lufta mina åsikter om töntar som tror att de minns något de gjorde när de inte ens kunde gå på toaletten utan föräldrahjälp. Det gäller att pissa på talfelet!
*Jag vill ta tillfället i akt att påpeka att det inte är den här typen av förträngning jag skriver om.
Ja, oavsett vilket så kan ni ju förstå att det här orsakar problem lite då och då. Men oavsett det så anser jag förträngningen vara värt det, jag skulle vilja påstå att det är en ovärdelig förmåga. Om än med lite obekväma bieffekter. Något jag däremot finner störande är att jag inte minns någonting alls från tiden innan jag flyttade till Gotland, vilket jag gjorde när jag var nio år. Tänk om jag inte fanns innan dess? Tänk om jag är en alien? Tänk om jag kan cykla i luften?
Vad jag ville komma fram till är att även om jag har utvecklat den här förmågan under många, många år så tror jag inte ett dugg på personer som säger att de minns något från de var små. Alltså typ i tre-fyra-års åldern. Jag tror att dem som säger sådant har fått något berättat för sig och sedan vill verka viktiga genom att låtsas att de minns det alldeles av sig själva. Eller så har de glömt att någon berättat "minnet" för dem och tror att det minns det av sig själva.
Jag inser att min förträngning och barnminnen inte riktigt hänger ihop på grund av omständigheterna runtomkring. Men ändå. Min förträngning gav mig ett tillfälle att lufta mina åsikter om töntar som tror att de minns något de gjorde när de inte ens kunde gå på toaletten utan föräldrahjälp. Det gäller att pissa på talfelet!
*Jag vill ta tillfället i akt att påpeka att det inte är den här typen av förträngning jag skriver om.
Kommentarer
Trackback