Många tårar föll.

Precis hemkommen från teambuildningen. Mycket av den utspelade sig på hög höjd, och jag och höga höjder går inte speciellt bra ihop som alla i min grupp nu kan verifiera. Jag grät mig nämligen igenom höghöjdsbanan, eller inte ens det, utan istället så grät jag mig igenom sex av tio stationer på den, för längre klarade jag inte. Jag vände istället tillbaka.

Det var verkligen helt fruktansvärt, dessutom så var det självklart även otroligt pinsamt. Gå där som en crybaby, men jag kunde verkligen inte sluta. Är i alla fall galet stolt att jag gjorde de saker jag gjorde, trodde jag verkligen inte om mig. Att jag nu kommer att refereras som "hon som grät" det får jag väl ta. Jag kommer skämmas, men finns inget jag kan göra åt saken nu. Gjort är gjort och jag är ändå glad att jag iaf gjorde det, att jag itne bara totalvägrade.

Sammanfattningsvis så tyckte jag i alla fall att det var roligt, åtminstone såhär i efterhand.
Som parantes så kan jag ändå nämna att en annan grät på en av de andra sakrna vi gjorde, inte lika mycket - men i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback