Några av livets små... lustigheter. [Both Good and Bad.]
Idag då jag stod på Kvarnen [efter ombyggningen snarare känd som Intersport på grund av snofsigheten] och provade ett par nya springskor då de jag köpte sedan visade sig vara lite i minsta laget då man hade något annat än strumpbyxor på sig för att ränna runt i diverse skogar i, så ringde min mobil. Det i sig är ingen nyhet, det är ju trots allt det den är till för, nyheten ligger däremot i att min väska nu fanns för avhämtning. Vilket kändes skönt eftersom att jag lämnade in den för nästan precis en månad sedan. Eftersom att jag befann mig i stan och att jag inte alltid bär runt på kvitton som går till olika saker nämnde jag det för fröken som ringde och blev då informerad om att det räkte att jag sa mitt namn. Hur tuff är man inte då? man kan hämta ut något bara genom att säga sitt namn, inget kvitto önskas. Jag har ett mäktfullt namn etcetera, etcetera. I alla fall så gick jag lite ovilligt in på Guldfynd/I.Me.My för att hämta ut min väska.
Anledningen till att jag inte sprang in där skuttandes av glädje liknande den en fyraåring känner då den får en stor röd godisklubba beror på att Guldfynd måste vara den butik på Gotland med den inkompetentaste personalen. Är alltid virr och stirr där inne, och mina åsikter om en viss kärring är väl redovisade för i den här bloggen.
Kärringen i fråga stod såklart i kassan, och självklart var det henne jag skulle få som personlig kassörska. Även om det vara några loosertjejer som inte hade koll på att det är kölappsystem där inne och därmed försökte tränga sig. Omöjligt att göra framför mig inne på Guldfynd. Så jag trängde mig, likt en brysk liten gumma med käpp, mellan dem och visade demostrativt upp min lapp för kärringen. Såg samtidigt menande på de övriga fyra personerna som stod tålmodigt och väntade på att just deras nummer skulle blinka fram på skärmen med röda digitalsiffror. I alla fall så mindes kärrningen mig tydligen för hon visste utan att behöva fråga vilken väska det rörde sig om; och till min förvåning så hade de tröttnat på att vänta på skomakaren som hade fått i uppdrag att laga min väska. De hade istälklet beställt hem en sprillans ny till mig! Det gillar jag - mycket. Avskyr fortfarande Guldfynd, älskar dock just det specifika initiativet. Nu väntar jag bara på min ring och halsband.
---
Det hände dock något tragiskt inne på I.Me.My för medan jag väntade på att det skulle bli min tur gick jag runt där inne och kollade runt. Och vad hittade jag?! Den perfekta väskan. Den hade den form, stil, storlek, rem - ja allt jag spenderat veckor åt att finna. Om man hade stannat återberättningen här skulle man adlrig komma fram till den tragiska biten, men i och med att jag nämnde den så får jag väl helt enkelt redovisa hela sanningen.
Jag köpte nämligen en väska förra veckan. En väska, som absolut är fin, men som inte alls är ens i närheten av det jag ville ha. Anledningen till att jag köpte den väskan var att det var den bästa jag kunde hitta, och jag var desperat efter en väska. Och nu vet jag inte vad jag ska göra? Är i alla fall stolt över att jag la band på mig och inte impulsköpte den perfekta väskan. Tänkte att om det är meningen att vi ska få förenas så finns den där nästa gång jag strosar in. Då kommer den hänga där, alldeles perfekt.
- Och ja, jag inser att det är fusk om jag åker in dit imorgon och hänger på låset när de öppnar för att då se om den finns kvar.
Anledningen till att jag inte sprang in där skuttandes av glädje liknande den en fyraåring känner då den får en stor röd godisklubba beror på att Guldfynd måste vara den butik på Gotland med den inkompetentaste personalen. Är alltid virr och stirr där inne, och mina åsikter om en viss kärring är väl redovisade för i den här bloggen.
Kärringen i fråga stod såklart i kassan, och självklart var det henne jag skulle få som personlig kassörska. Även om det vara några loosertjejer som inte hade koll på att det är kölappsystem där inne och därmed försökte tränga sig. Omöjligt att göra framför mig inne på Guldfynd. Så jag trängde mig, likt en brysk liten gumma med käpp, mellan dem och visade demostrativt upp min lapp för kärringen. Såg samtidigt menande på de övriga fyra personerna som stod tålmodigt och väntade på att just deras nummer skulle blinka fram på skärmen med röda digitalsiffror. I alla fall så mindes kärrningen mig tydligen för hon visste utan att behöva fråga vilken väska det rörde sig om; och till min förvåning så hade de tröttnat på att vänta på skomakaren som hade fått i uppdrag att laga min väska. De hade istälklet beställt hem en sprillans ny till mig! Det gillar jag - mycket. Avskyr fortfarande Guldfynd, älskar dock just det specifika initiativet. Nu väntar jag bara på min ring och halsband.
---
Det hände dock något tragiskt inne på I.Me.My för medan jag väntade på att det skulle bli min tur gick jag runt där inne och kollade runt. Och vad hittade jag?! Den perfekta väskan. Den hade den form, stil, storlek, rem - ja allt jag spenderat veckor åt att finna. Om man hade stannat återberättningen här skulle man adlrig komma fram till den tragiska biten, men i och med att jag nämnde den så får jag väl helt enkelt redovisa hela sanningen.
Jag köpte nämligen en väska förra veckan. En väska, som absolut är fin, men som inte alls är ens i närheten av det jag ville ha. Anledningen till att jag köpte den väskan var att det var den bästa jag kunde hitta, och jag var desperat efter en väska. Och nu vet jag inte vad jag ska göra? Är i alla fall stolt över att jag la band på mig och inte impulsköpte den perfekta väskan. Tänkte att om det är meningen att vi ska få förenas så finns den där nästa gång jag strosar in. Då kommer den hänga där, alldeles perfekt.
- Och ja, jag inser att det är fusk om jag åker in dit imorgon och hänger på låset när de öppnar för att då se om den finns kvar.
Kommentarer
Trackback