I'm Back.
Ja, ni med viss klurighetsförmåga kan från föregående inlägg utläsa att jag är tillbaka, även om det inte står skrivet. Semestern blev lite förkortad på grund av att en viss ung dams höstplaner. Kommer verkligen bli pinsamt om jag inte kommer in nu. Så fruktansvärt pinsamt. Men jag måste komma in. Tredje reserv. Varför hade jag några idiotlärare som satte VG av ren tradition?!
Jag skulle såklart kunna skriva ett inlägg som exakt redogjorde om resans händelser - men det har jag ingen lust till. Kort sagt så var jag hos min faster, sov på golvet bredvid min knarrande säng, fick tag på en röd LottapåBråkamakaregatan-cykel och spenderade lite för mycket tid med släktingarna. Det är mycket mer påfrestande än vad man tror. Lilla A var dock såklart underbar även om jag inte står ut med hyckleriet som människorna omkring honom kör med, men det är ju inte hans fel. Nej, resan blev nog inte så perfekt som man hade hoppats, men det var roligt.
Speciellt resan till Linköping och lägenheten! Hoppas att jag kommer in så att jag kan flytta in! På tal om Linköping så sprang jag där glatt in i en affär för att kolla in rean för att direkt lite fundersamt göra en sånärsom tvärhalt för att ställa mig och stirra på tjejen i kassan. Nu är det inte så att jag är lagd åt det hållet utan anledningen till mitt stirrande var: - Är inte det där Kajsa?! Medan jag tänkte den tanken så möttes våra blickar och det rutinmässiga "Hej-et" mellan kund och kassörska utbyttes. Saken var bara den att även hon stannade upp och stirrade. Det var tyst någon sekund innan hon först kom över chocken och utbrast "Är det inte...!" följt av en pekning med gapande mun; varpå jag gjorde en liknande gest och svarade något i stil med "Är det du?!". Det visade sig att hon var hon och jag var jag. Omkring nio år senare. Ärligt talat så blev jag lite skrämd över att hon kände igen mig. Hade väl trott att jag förändrats mer sedan dess. Men framför allt för att det händer att folk som kände mig på mellan-, och högstadiet knappt känner igen mig för att jag, tydligen, ser annorunda ut. Men var i vilket fall roligt även om chocken efter mötet hängde kvar ända tills IKEAs Tag Själv-lager. Min gamla granne.
Det värsta med det hela var att jag helt glömde bort att kolla i affären på sakerna som fanns där som var mitt ursprungliga ärende där inne...
---
Känner att min trötthet avspeglar sig på mitt skrivande alldeles för mycket. Känns inte alls logiskt eller sammanhängande. Alltså dags att börja dra sig mot sängen. Jag vet: Det är tidigt, men jag har faktiskt inte sovit mycket alls den sista tiden plus att jag måste upp tidigt i morgon och packa det allra sista!
Jag skulle såklart kunna skriva ett inlägg som exakt redogjorde om resans händelser - men det har jag ingen lust till. Kort sagt så var jag hos min faster, sov på golvet bredvid min knarrande säng, fick tag på en röd LottapåBråkamakaregatan-cykel och spenderade lite för mycket tid med släktingarna. Det är mycket mer påfrestande än vad man tror. Lilla A var dock såklart underbar även om jag inte står ut med hyckleriet som människorna omkring honom kör med, men det är ju inte hans fel. Nej, resan blev nog inte så perfekt som man hade hoppats, men det var roligt.
Speciellt resan till Linköping och lägenheten! Hoppas att jag kommer in så att jag kan flytta in! På tal om Linköping så sprang jag där glatt in i en affär för att kolla in rean för att direkt lite fundersamt göra en sånärsom tvärhalt för att ställa mig och stirra på tjejen i kassan. Nu är det inte så att jag är lagd åt det hållet utan anledningen till mitt stirrande var: - Är inte det där Kajsa?! Medan jag tänkte den tanken så möttes våra blickar och det rutinmässiga "Hej-et" mellan kund och kassörska utbyttes. Saken var bara den att även hon stannade upp och stirrade. Det var tyst någon sekund innan hon först kom över chocken och utbrast "Är det inte...!" följt av en pekning med gapande mun; varpå jag gjorde en liknande gest och svarade något i stil med "Är det du?!". Det visade sig att hon var hon och jag var jag. Omkring nio år senare. Ärligt talat så blev jag lite skrämd över att hon kände igen mig. Hade väl trott att jag förändrats mer sedan dess. Men framför allt för att det händer att folk som kände mig på mellan-, och högstadiet knappt känner igen mig för att jag, tydligen, ser annorunda ut. Men var i vilket fall roligt även om chocken efter mötet hängde kvar ända tills IKEAs Tag Själv-lager. Min gamla granne.
Det värsta med det hela var att jag helt glömde bort att kolla i affären på sakerna som fanns där som var mitt ursprungliga ärende där inne...
---
Känner att min trötthet avspeglar sig på mitt skrivande alldeles för mycket. Känns inte alls logiskt eller sammanhängande. Alltså dags att börja dra sig mot sängen. Jag vet: Det är tidigt, men jag har faktiskt inte sovit mycket alls den sista tiden plus att jag måste upp tidigt i morgon och packa det allra sista!
Kommentarer
Trackback