annuendag

så bra det här med bloggandet. Har helt enkelt för svårt att hålla fast vid rutiner. Eller... ja alltså... whatever. Jaja, nu skriver jag i alla fall.

Har alltså varit iväg på en liten släktingsemester. Det vill säga: jag var hos min faster. Vi var väldigt många, som mest 11 st i hennes sommarstuga; det plus en 7 veckor gammal bäbis.

Jaja, det var inte så farligt som det låter även om vissa komplikationer uppstod. Som exempel kan jag ju nämna att toaletten gick sönder, eller ja alltså toaletttanken blev full (min farbror hade inte tömt den på två år och inte ens funderat över att kolla hur läget var). Som tur var, för annars hade vi fått gått ut i myggskogen, så hade dem fortfarande kvar dasset som dom hade innan toaletten byggdes. Och utedass är inte så romantiskt som vissa vill få det att låta som - speciellt inte mitt i natten när det ligger precis vid kanten av en skog och jag är väldigt mörkrädd. Men det behövde vi bara leva med ett dygn för dagen därpå kom tankbilen och tömde. Problemet var bara det att det var en ung oerfaren kille som spillde på gången. Behöver knappast nämna att det inte luktade sådär överdrivet gott?

Andra problem som uppstod var sådana av en ganska självklart typ, det vill säga sömnproblem. Dels på grund av en oerhört knarrig våningssäng, dels på grund av en massa snarkande tanter och gubbar. Värst var det dock för min kusin som sov i samma rum som snarkarna. Han använde öronproppar men en bit in på natten fick han ont av dem och var tvungen att gå ut och lufta öronen.

Något annat som skedde, helt oberoende av folkmängden, inträffade en natt vid tvåtiden då jag behövde gå ut och titta lite på naturen... Ja, i alla fall när jag var klar med det, och påväg in igen så hörde jag ett ljud. Jag frös till, skräckslagen, och släckte ficklampan och var helt övertygad om att ett galet människoätande djur var efetr mig så jag flög in genom glasdörren - ja alltså jag öppnade den först. Väl inne i uterummet som man måste passera för att komma in stod jag med hjärtat i halsgropen och lyssnade. Och så hörde jag ljudet igen, livrädd som jag var rusade jag - så tyst jag kunde - in till min säng och kröp ner helt vettskrämd med skenande hjärta. Efter lite om och men somnade jag och följande morgon när jag skulle gå ut så stod jag och njöt av utsikten när jag plötsligt hörde ljudet igen! Jag hoppade till och såg mig omkring och såg vad det var och det kom sakta emot mig. Ja nu visade det sig att ljudet jag hört och blivit halvt ihjälskrämd av var grannens självgående gräsklippare. Inte ett av mina stoltaste ögonblick kanske. Men jag kan med glädje upplysa er alla om att jag och Bob idag har pratat ut om händelsen och är idag väldigt bra vänner.

Det andra skräcksenariot som utspelade sig skyller jag helt och hållet på mina släktingar. Dem tvingade mig nämligen att hålla min kusins nyfödda bäbis. Inte bara en gång utan tre. Och varje gång jag fick honom var det när han var kinkig och ville ha mat - inte speciellt vänligt. Så han bara skrek. En annan förklaring skulle ju kunna vara den att han inte gillar mig, men vem vet. Han och jag kommer i alla fall i framtiden umgås på avstånd.

För att avrunda det hela kan jag meddela att Panic! at the disco skivan nu är i min ägo. Tack CDON.