annuendag

Ja då var det dags för det sista inläggen på ett bra tag [två veckor ungefär]. Känner pressen att verkligen skriva något meningsfullt och underhållande som ni kan ha som en livlina under tiden som jag är borta. Något som ni kan se tillbaka på och le åt. Något som någon som verkligen betyder något.

....... Tyvärr så står det helt still. Kan inte komma på en endaste klok sak att skriva. Eller, en sak: Det åskade nyss. Fast det känns inte sådär extra speciellt som jag hade hoppats att mitt sista inlägg skulle bli.

---

I brist på annat så får ni helt enkelt [Ni kan inte ens gissa er till vad som precis hände, mitt tangentbord la av så jag blev tvungen att starta om datorn. Hade ju annars varit lite halvroligt ifall mitt sista inlägg på evigheter avbröts mitt i en mening.] sakna mig massor och glädja er åt att jag får se min lägenhet, träffa bäbisen och mina kusiner, min faster samt farbror och allt vad det är; samt att jag får lite vilandet från datorn så att min musarm kan bli bättre! Visst det kan låta lite egocentriskt, men ärligt talat - vems blogg är det här egentligen? Just det: Min! Känner hur storhetsvansinnet verkligen tar över mig.

---

Jag har idag gått från Hot Pink till den lite mer diskreta samt oBarbiega Arctic Frost. Eller diskret och diskret. Känns lite i underkant. Man skulle kunna säga att den är genomskinlig med lätt ljusrosa, skimrande nyans. Fast det syns inte om man inte tittar jättenära. Men det får det rosa på (under?) nageln att se lite... piggare ut.

Hjälp!, det här är ju inte sant. Mitt sista inlägg och jag skriver om nagellack? Galet bottenreckord. Läs gamla inlägg och välj ut en favorit och låtsas som om det var det sista istället. På så sätt har jag lite värdighet kvar. Även om allt jag skriver i och för sig är hundraprocentigt. Så egentligen kan ni ju lika gärna ha det här i åtanke.

---

Så heter nagellacket som pryder mina naglar. Det känns dock inte speciellt "hot". Utan mer Barbie på otillåten drog. Anledningen att det sitter på mina naglar är att jag när jag idag packade hittade flaskan liggandes i en plastpåse i sminkväskan under byrån. Känns onödigt att påpeka att jag inte besöker den delen av rummet speciellt ofta.
Något annat jag hittade under min rensning/packning var en bunt gamla brev från en person jag en gång kände. Ja, vet visst lät det lite lätt poetiskt, eller åtminstone som om jag var ungefär åttio år gammal. Läste såklart igenom dem och de fick mig verkligen att glömma allt det dåliga, alla de problem som ledde till att vi sa upp kontakten. Känns lite sorgligt, speciellt efter att ha läst personens då naiva drömmar om framtiden. Men det är bara att gå vidare; och vem vet, kanske träffas vi igen någon dag.

Idag så kände jag att det var min uppgift att informera min lillebror om vad han har att se fram emot nu när han börjar gå mot de äldre åren i skolan. Nämligen besöken hos skolsköterskan. Kände att det var upp till mig att berätta om att man går från oskyldiga saker som vägning och mätning till mer avancerade saker. Nämligen pungknipningen. Den ritual som unga pojkar får gå igenom för att se om testiklarna har fallit ner som de ska. Eller hur det nu är.

Jag berättade att vissa använder en len ståltång, andra handen medan det finns den sortens sadistiska skolsköterskor som använder en så kallad krossare. Nämligen en avancerad tortyrtång med sylvassa, men ändå rostiga, små nålar som pressas in i huden.
Jag upplyste honom även om den bleka hy som pojkarna alltid kom tillbaka med efteråt pungkniparbesöket hos sköterskan samt att de dröjde minst två dagar innan de kunde gå normalt igen.

Varför pågar man sig själv? Idag när jag var på jakt efter min gamla mobil i en av lådorna här hemma så snubblade jag [Nej, jag menar det inte bokstavligt.] över några gamla skolkataloger. Den sorten som det är bilder i. Det är verkligen sorgligt när det sker för det är ju helt omöjligt att låta bli att titta igenom dem.

Jag var så skamligt ful när jag var liten. Eller när jag var jätteliten så var jag väl lite söt då och då på vissa kort samt videosnuttar; men sedan gick det helt över. Var först i nian som det hela började ordna till sig. Kunde ha skett så smått redan i åttan om det inte hade varit för att jag envisades med att gå runt i stora tjocktröjor. Varför jag gjorde det vet jag egentligen inte - men att det hade ett visst sammanhang med mina bröst, det tror jag allt. Var inte så bekväm med storleken nämligen. Jag var nog inte redo att acceptera situationen då.
I alla fall så gick just det över någon gång mellan åttan och nian och det var då någonstans som helhetsintrycket började gå åt det utmärkta håll där jag befinner mig idag.

- Jag skulle dock såhär i efterhand vilja diskutera med mitt dåtida jag om mängden kajal vid den undre franslinjen.

Jag sa åt mig själv på skarpen att låta bli. Men jag misslyckades. Kunde inte hålla musklicken ifrån PS med blogglayouten i åtanke. Blev i och för sig bara en detalj - men ändå. Har dock två versioner av den detaljen, får se vilken eller om det överhuvudtaget blir någon av dem i slutändan. Den slutgiltiga åsikten brukar oftast sjunka in någon dag senare än vid själva skapelsetillfället.

Men tro inte att jag inte fått mitt straff för klickandet. Min musarmsarm mår väldigt dåligt och riktigt bränner som för att säga: Haha, där fick du!.

Så är det faktisk. På sommaren så är allt som är fel en direkt följd av att stockholmarna kommer till ön för att leka vildmark i sina miljonkronorssommarstugor.
Framför allt så gäller detta då det kommer till bilkörningen. Det finns inte en endaste liten sannolikhet att idioten som kör om på sjuttiosträckan i kurviga samhället i hundratio knyck är någon annan än en jävla stockholmare. Det vet ju alla gotlänningar att så skulle minsann ingen som bor på ön göra! Ifall samma sak händer på vinterhalvåret så är det en kommentar i stil med "Oj, han körde inte sjuttio precis." som förekommer; alternativt att det är någon yngling som fick körkortet i förra veckan som är ute och luftar däcken.
Det är lika säkert som att det är en kärring eller en gubbe med fiskehatt som ligger och puttrar i sextio på nittovägen.

Men för att sammanfatta: Jävla stockholmare!

Jag är så galet grälsjuk idag. Har ingen som helst aning om varifrån det kommer. Visserligen så kan det vara på grund av att jag i morse väcktes av min väckarklocka redan vid halv åtta. Och det är väldigt tidigt. Åtminstone för någon som inte har gått upp före tio på hela sommaren. Eller jo, en annan morgon var jag uppe vid samma tid av samma anledning.
Och det är här i min redogörelse som ni ska bli jättenyfikna och helt enkelt undra ihjäl er över anledningen.
Det är nämligen som så att min pappa är gubbe. Det betyder att han avskyr staden såhär på sommaren - speciellt när det är mulet. I sin tur så resulterar det i att han vill hänga på låset till affärena för att så fort som möjligt kunna åka hem igen.
Okej tänker ni då. Affärerna öppnar klockan tio varför i all sin dar ska du upp redan klockan halv åtta, det tar ju inte mer än tjugo minuter till stan?
Det är en mycklet enkelt fundering att besvara. För det är nämligen som så att de här två omnämnda mornarna så skulle far förbi återvinningsstationen. Dessutom så var det något på Coop han skulle kolla på. Både Coop och återvinningsstationen öppnar mycket tidigare, och i P:s hjärna så resulterar det i att det kan man göra innan övriga Visby öppnar. Bilen går därmed hemifrån redan klockan nio.

Saken är den att det är inte bara min P som tänker såhär, utan det är en massa gubbar och tanter. Återvinningscentralen klockan halv tio på morgonen är inte att leka med. Vimlar av en massa pensionärer som vill slänga sitt skräp fortast möjligt. Dem plus min gamla kemilärare. Vem vet, det är kanske pensionärer och gamla kemilärares alldeles egna raggningsställe. Återvinningcentralen kanske är deras jaktmarker - så att säga.

Kort sagt så var jag tidigt i stan. Så tidigt att jag såg när parfymochsmink-killen på Åhléns trippade in genom personalingången för att påbörja sin arbetsdag. Och är man i staden innan de som jobbar där ens gjort sig hemmastadda - då är man för tidigt ute.

---

Nu tror jag i och för sig att min grälsjuka i första hand beror på att alla andra idag har varit så korkade att mitt tålamod tog slut redan vid kvartövertio-snåret.

När jag häromdagen läste om urtidspingvinerna så tappade jag bildligt talat hakan. Det fanns nämligen arter som blev upp till två meter långa. Och ärligt talat, om ni tar några sekunder och funderar på hur mycket två meter är och sedan överför den tanken till en pingvin... Resultatet är svindlande.

Tänk nu på någon i er omgivning som är omkring tvåmeterssträcket, mina egna tankar flög direkt till en i min "gamla" klass som inte var riktigt där men inte långt därifrån, och tänk en pingvin som står med armen runt honom/henne. För att låta som en gammal repig skiva: Resultatet är svindlande.

Penningaproblemet är något som har gnagt i bakhuvudet ett bra tag nu. Hur kan man på enkelt sätt ordna så att man slipper leva på gränsen under hela sin universitetstid? Skaffa ett extrajobb tänker nog de flesta irriterat, men det är inte riktigt vad jag har i åtanke. Istället så insåg jag snabbt att under min första termin så är det inte studierna som kommer att stå i fokus utan istället kommer jag koncentrera mig på att hitta den rikaste, mest slösaktigaste killen och se till så att han faller för mig. Inte någon speciellt svår uppgift, men måste erkänna att det som störde mig i den här situationen var det faktumet att jag då skulle ligga för pengar. Och även om jag inte ser ner på personer som gör det, så är det inte riktigt min stil.

Men så häromdagen, som en klar blixt från ovan, så fann jag plötsligt lösningen. Bara sådär. Utan någon som helst ansträngning kom jag på den. Planen.
Istället för att leta upp den rikaste, mest slösaktigaste killen så jag jag leta upp den rikaste homosexuella killen. Självklart ska det inte vara en som är ute ur garderoben, då går allt om stöpet. Nej, min plan är så enkel som att leta reda på en homosexuell kille som gömmer sin läggning för sin strikta samt traditionella fader. Precis som på film och TV så ska killen behöva en tjej som någon gång i månaden får göra ett offentligt flickvänsuppträdande med honom inför familjen. Självklart så kommer denna verklighetens flicka vara jag. Som tack för att jag hjälper honom så kommer jag att få en stor, lyxig lägenhet och massor av fickpengar.

Det är helt otroligt så genialisk man ibland lyckas vara. Det bästa med planen är att eftersom att killen i fråga bara vill ha killar och inte bryr sig om vad jag gör så ligger spelfältet fritt att ragga upp någon i mitt hus som kan hjälpa mig då det är spindlar och andra otrevligheter som gäller.

Såg nämligen ett program där de lottade ut just det. Och jag måste erkänna att jag blev nyfiken på hur mycket som anses vara den mängd popcorn man äter på ett år. Om de skulle använda mig som mall så skulle det i alla fall bli billigt. För sammanlagt på ett år äter jag nog en eller två biopopcorn. Jag äter nämligen bara popcorn när jag är på bio med någon som vill nyttja läskochpopcorn-erbjudandet som Röda Kvarn stoltserar med. Egentlgien så gillar jag inte popcorn överhuvudtaget, men då är det ju bio, det vill säga lite annorlunda. Och på bio går jag inte särskilt ofta. Kanske fyra-sex gånger om året och då delas ju alltid popcorn så min uppskattning om en till två biopopcorn är inte helt fel eftersom att jag inte äter så mycket åt gången.

Oavsett vilket så är jag nu i alla fall nyfiken på hur mycket som anses vara en rimlig siffra när det gäller ätna popcorn per år.

är det en vecka kvar!

Igår så tog jag äntligen tag i saken. Jag färgade ögonfransarna. Jag köpte färgen för något år sedan men fegade ur. Det enda jag kunde tänka på var bieffekter som blindhet, permanenta tvättbjörnsögon, ögonfransavfall och liknande. Men så igår av någon anledning så släppte det.

Klockan var någonstans kring elva och jag hade väl egentligen bestämt mig för att leta upp sängen för att läsa lite men istället så fann jag mig själv sittandes läsandes vad folk som hade färgat ögonfransarna hade haft för upplevelser. Det värsta symptomet visade sig vara lite svidande ögon. Eftersom att jag inte kände för att betala hundrafemtio kronor för något som jag hade färg till nere så reste jag mig resolut och begav mig ner för trappan.
Och ärligt talat - det var inte så farligt. Det sved inte och det var visserligen lite klurigt - speciellt på vänsterögats fransar - men förutom det. Helt genomförbart. Sedan var resultatet inte så kolsvart mascaraliknande som man i huvudet lät sin fantasi måla upp trots att man visste bättre; men det är helt klart en stor skillnad. Och för att låta som en klycha: Man ser piggare ut.

---

Idag var det alltså dags för klippning och eftersom att mitt vanliga ställe, Studio Blå, inte hade någon ledig tid så blev det till att prova på något nytt, nämligen Salong Louise. Det nya kostade fyrtio kronor mer, men jag gillade stället. Även om jag nog föredrar Studio Blå. Svårt val, de kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta då det var där jag permanentade mig.

Och på tal om det så fick jag beröm av frisörskan som klippte mig idag för att jag hade tålamodet att vänta med en ompermanenting tills dess att den gamla är helt urväxt. Något som är väldigt svårt. Men nu har jag förmodligen inte mer än en klippning kvar förrän permaneten är ett minne blott. Och då tänker jag göra en ny.
För på riktigt: det är fruktansvärt när permanenten börjar gå ur - håret är helt omöjligt; men det är verkligen så värt det. I alla fall i min värld. Saknar!

Dessutom så gav hon mig komplimanger för att mit hår var så starkt och fylligt. Något som jag fått av alla, tre, frisörer jag haft under mina år som medveten.

- De renaste tänderna och det starkaste håret - det är jag det!

I alla fall så blev det som så att det blev ganska så kort. Går precis till axlarna. Ganska så säker på att det här är det kortaste jag haft, men ångrar att jag inte valde att ta det kortare i nacken. Men det är bara att stå ut.
Det värsta är dock att jag och min lillebror i princip har samma frisyr nu. Enda skillnaden är att hans hår är rakt och platt medan mitt är mer... bulligt. Å andra sidan är han hos frisören nu så kanske att han kommer hem snaggad. Okej, det är det ingen som helst risk för - men förhoppningsvis har de lyckats få av någon centimeter i alla fall.

Med sannolikhet så var det även det sista. Ihre blev i alla fall den strand som fick äran. Till min förvåning så var det inte kallt, åtminstone inte efter att man varit i så länge att kroppen hade domnat bort. Hoppas fortfarande på ett besök till Blå Lagunen innan flyttlasset går. Känns dock inte speciellt troligt.

- Men man ska ju aldrig säga [skriva] aldrig.

Ja, kanske inte riktigt så allvarligt som det skulle kunna vara om man bara läser rubriken och låter fantasin flöda fritt. Men de är ju så som tidningarna göra så varför inte jag?

I alla fall är det så att vi igår hade middag med gästerna. Och därmed så löstes den blygsel som deras ungar hade helt upp och nu är de alltid på vår baksida vid uterummet. Varenda sekund när de är hemma. Det är väldigt jobbigt. Den lilla [pojke, fyra år] är helt galet söt och kallar sin pappa för "lilla pappsen". Den äldre av de två däremot [flicka, snart sex år] är en riktig liten pina. Man blir helt knäpp! Så nu är jag fast här inne. Kan inte gå ut och sätta mig i uterummet för där är hon.
Känns riktigt bra att bli bortjagad från utomhuslivet av en snart sexårig tjej..

- Hinner beställningen från CDON anlända innan jag flyttar?

Läste precis en av de insända frågorna i denna månads IllVet där personen undrade varför de grekiska, manliga statyerna oftast är nakna. Svaret var något i stil med att det var ett sätt att visa de olika manligheterna då man avbildade gudar samt stora krigare etcetera. Man skulle visa upp deras fysiska överlägsenhet.

En fråga som då kommer till mig är följande: Varför gör de då snoppen så liten? De ville visa att den de avbildade var överlägsna vanliga män, så varför skenade de inte iväg i sitt hackande och lät det hänga till knävecken? Det skulle ju definitivt visa att gudarna och krigarna var mer än de vanliga dödliga.

Visst, det var kanske inte samma storleksfixering på den tiden - vad vet jag. Men i alla fall. När de ändå gjorde stora muskler och kroppar i övrigt kunde de ju lika gärna passat på? Kanske ville skulptörerna inte förstöra sin egna ställning hos flickorna där hemma. Hade förmodligen varit korkat att göra enorma på statyerna eftersom att då hade deras span kanske tänkt "Nämen ojsan!" när de hamnade i sänghalmen med skulptören och insåg att det var lång väg kvar till knävecket.

- Är för övrigt ett lustigt sammanträffande att alla kvinnliga statyer har sin hand eller något föremål placerat på ett sådant strategiskt sätt.

Idag när jag åkte buss så var det väldigt fullt. Folk stod redan innan jag kom på. Det gick dock av någon nästkommande hållplats - men eftersom att jag inte skulle någon längre sträcka så valde jag att stå kvar. Det var dock en väldigt söt liten tant på bussen som fångade min uppmärksamhet och pekade på att det fanns en ledig plats bakom mig så att jag skulle slippa stå. Väldigt söt dam. De som hade stått längre än jag blev dock lite sura eftersom att det var mig hon vände sig till.

Kan jag hjälpa att gamla tanter tycker att jag ser trevlig ut så att de väljer mig då en plats blir ledig?!

Det blev verkligen kaos i eftermiddags då lillebror och P fick för sig att de var sugna på pizza. Personligen är jag inget överdrivet pizzafan och jag får i mig ungefär en halv när jag väl ger mig på det. I alla fall så stod det ganska så snabbt klart att jag skulle följa med och hämta dem. Några få varor skulle även inhandlas. Det skulle dock ske på Hemköp Signalen eller var nu den affären heter för ögonblicket. Det låter inte så farligt, saken var dock bara den att jag hade inte duschat så jag var full med osynliga målarstänk och doftade svagt av målarfärg. Hann dessutom inte att byta om mer än att jag lyckades få av mig den gamla trasiga kjolen mot ett par shorts. Till detta hade jag mina precis nyhemkomna glasögon. Samt en slampurringning. Tänkte nämligen inte alls på tröjan när jag åkte hemifrån, tänkte inte på att jag borde ersatt det fläckiga linnet jag hade haft under som jag slängt av mig på väg ut till bilen. Men var ju tur att jag hade en snygg bh på mig i alla fall.

Jag var faktiskt inte speciellt oroad över detta, vi skulle ju trots allt bara till Signalenområdet - och där bor det ju trots allt bara lodisar; gliring till en viss J som bor där. För ärligt talat. Inte skulle jag bege mig ut på öster oduschad efter husmålning? I alla fall så säger P när vi kommer till Maxirondellen att vi kanske skulle ta och handla där istället. Jippie.

- Jag överlevde dock, och jag sprang inte heller på någon jag kände. Tack!

Det var dags för den omtalade målningen av huset [eller två sidor av det i alla fall]. Det hela började bra på baksidan och den var relativt snabbt avklarad. Till och med lillebror hjälpte till - även om man var tvungen att göra om hans efter det att han var klar då det blev väldigt mycket färg. Eller färg och färg, var en lack bara. Men den hade ett vanlijliknande utseende tills dess att den torkade in i träet och bara lämnade kvar en glansig yta. Den färglösa cirkusen skulle sedan fortsätta upp på garagetaket för att måla husgaveln där ovanför.

Saken är den att jag är höjdrädd, och stegesklättring är ingen sysselsättning som jag gärna gör. Efter lite om och men så tog jag mig dock upp. Att tänka på hur jag skulle våga klättra ner var något som jag då helt blockerade. Vägggaveln blev dock målad och därmed fin. Alltså var det dags för nedklättringen.

Jag blev kvar sist på taket och hade som uppgift att langa ner burkar, bräder och allt vi släpat upp. Jag räckte P den lite över halvfulla tioliters färgburken och han började klättra ner. Jag såg hur färgen var på väg att rinna över kanten så jag sa något i stil med att han skulle vara försiktig med färgburken så han inte fick det över sig. Bara någon sekund senare missbedömmer P sin position på stegen. Han tror att han är nere vid marken trots att han fortfarande är några pinnar upp och han ramlar baklänges ner från stegen. Färgburken ramlar efter och spills ut över hela honom. Tiden stod still när jag och lillebror såg mot P för att se hur det hade gått. Som tur var så klarade han sig utan några allvarligare skador. Han blev bara lite skrapad samt mörbultat och lär de närmsta dagarna kunna visa upp imponerande blåmärken.

Medan P sköljde av sig färgen så var jag kvar uppe på taket, och min höjd samt stegrädsla dämpades ju knappast av att ha sett P ramla och landa på rygg på stengången nedanför. Så när det blev dags för mig att klättra ner föll det ett par tårar av ren rädsla och hela jag darrade som jag aldrig gjort förut.

Det var verkligen inte någon trevlig känsla. Men människohjärnan är ju så finurligt utformad att den glömmer fort så nu känns allt som vanligt igen. Och huset blev trots allt väldigt glansigt och fint.

Idag var min far helt inställd på att jag skulle måla huset. Jag personligen var dock lite mer tveksam. Kändes helt enkelt inte rätt. Med andra ord kändes det aptråkigt. I alla fall så kom jag på att jag var tvungen att höra av mig till tandläkaren i och med att jag flyttar innan den tid jag brukar få. Och är mitt sista gratisår i år, så det vill man ju inte missa! Visade sig dock att de i princip bara hade idag kvar då det kom till ledig tid, så istället för målarpenseln blev det tandborsten.

Ja, nu borstar jag ju i och för sig mina tänder två gången om dagen alltid - men det blir alltid lite extra just på tandläkarbesöksdagen. Av någon anledning så inbillar man sig att den där extra gången precis innan man går in skulle laga eventuella hål. Även om det nu är meningen att man ska borsta innan besöket så känns det som om den gången är viktigast av alla. Ett av hjärnans små spratt

Nu när jag ändå är inne på ämnet så måste jag bara få vädra en åsikt: Jag förstår mig inte på personer som inte borstar tänderna. Vet många som slarvar med det på kvällen. Tycker det är läskigt. Visst, när jag var liten så hände det väl att man glömde att borsta och det speciellt då man sov över med någon kompis - men det var ju år sedan nu. Men faktum är att jag när jag hängde hos en bekant om kvällarna för ett gäng med veckor sedan och sov där så borstade personen i fråga inte tänderna. Väldigt creepy. Jag själv hade borstat innan jag åkte hemifrån och inte ätit något emellan, men känns osannolikt att personen jag var hos hade borstat innan min ankomst. Jaja, inte mitt problem egentligen - men lite ansvar måste man väl ändå ta för sina tänders skull.

För att återgå till min fascinerande tandläkarbesökhistoria så resulterade det hela i ett litet hål. Hon ville egentligen laga det, i förebyggande syfte, men eftersom att de inte hade några tider innan jag flyttar så blev det problem. Alternativet är att försöka om jag kommer till Gotland något i höst eller att jag går till tandläkaren i Linköping och hoppas att de också vill vara snälla och laga mitt hål nu innan det blir stort och jag måste betala för det. Annars hade jag mycket god munhygien, mitt tandkött var friskt [något jag verkligen fick känna då hon pressade in det vassa instrumentet i det] och jag har förvisso kvar alla mina kära småhål men de är i samma storlek som när de kom då jag var liten. Är nämligen på det viset att min saliv tar hål på mina händer. Väldigt konstigt.

På tal om konstigt så tycker jar att det är väldigt roligt när de frågar om man är allergisk mot pencillin och/eller bedövning. Hur i hela fridens namn ska jag kunna veta det? Jag har aldrig fått pencillin. Ifall jag svarar nej och de då bestämmer sig för att proppa mig full med det - betyder det då att jag får skylla mig själv om jag får allergichock och dör?

---

Annars så träffade jag J på Maxi. Kände först inte igen flickan - vilket berodde på att jag inte alls var inställd på att träffa någon jag kände; men sedan flöt det på. Det var nog dagens höjdpunkt eftersom att jag då fick höra att jag såg fin och brun ut i min gula klänning. Detta uppskattades extra av två anledningar. Igår var jag nämligen och fiskade på sjön och brände mig rejält vilket lett till att jag kunnat träna på min kokta kräfta imitation. Så var fint att höra att det under dagen antagit en mer brun nyans. Dessutom så var kläderna något som jag bara slängde på mig i sista minuten. Då blir uppskattande kommentarer om just utstryseln så mycket mer värda även att man själv var nöjd när man gick ut genom dörren där hemma - tjej som man är.

Grattis till pärkvinsterna och lycka till med Australien, halsmandlarna och allt vad det var!

Är för övrigt trevligt att blogg.se bemödar sig med att fungera idag.

Kan meddela att gästernas flicka har gått från drakleken [se tidigare inlägg för sammanhang] till skrikleken. Den är minst lika effektiv som drakleken, för att inte säga effektivare.

"...Udda vapen som harpuner, armborst, slaktmasker, penn - och ollonpistoler har ramlat in under den snart tre mnånader långa vapenamnestin. Hittills har..."

Och detta får mig att undra: Vad är en ollonpistol samt vad åstadkommer den för skada. Oönskade graviditeter hos unga flickor? Könsjukdomar? Kanske kladdiga märken här och var?

---

Denna bild finns om man söker på ordet ollonpistol på Google:

Jag är så trött. Inte psykiskt, men fysikt. Verkligen varit igång hela dagen - non stop. Dessutom så har våra gästers lilla flicka som morgonnöje att leka drake med sin luftmadrass. Vilket kort beskrivet innebär att hon klampar fram med betongskor [läs: springer] med luftmadrassen fram och tillbaka utanför mitt fönster. Jättegulligt kanske ni tycker? En blond, lockhårig liten flicka i rosa kläder springandes med ett leende på läpparna?
Jag som blir väckt varje morgon - tycker det inte.

Ja inte bokstavligt förstås, men inte långt därifrån. Vi åt nämligen lammrackets idag. Vi fick fyra var. Sjukt många. Det värsta är dock att det av någon anledning bara är det första som är gott, alla man äter därefter smakar precis som lamm luktar. Och det är inte trevligt - alls. Fick hemska flashbacks från syslöjdslektionerna då man höll på med ull. Stinker verkligen.

Efter middagen hade jag fått beställning på en kladdkaka. När jag gick med smörbiten för att ta en kopp att smälta den i så märker jag plötsligt hur ett dovt "pfluff" sprider sig i köket - tillsammans med kakao, mjöl och vanillinsocker. Smörklumpen gled nämligen av kniven och ner i skålen med just kakao-, mjöl,- och vannilinsockerblandningen.

- Turligt nog har jag en lillebror jag kan köra med, så jag slapp städa.

Veckans lördagsnöjde var städning kombinerat med packning. Högst på listan stod klädsortering, tätt följt av pusselhopplockning. Det hela resulterade i en sopsäck med kläder som skulle till sopen, och en stor papperskasse åt Röda Korset. Jag rensade nämligen bland annat  ur alla mina "hemmakläder". Rök som ni förstår en hel del. Det värsta är dock att jag egentligen borde slängt ännu mer, men jag lyckades inte övertala mig till det. Så svårt att veta vad man en dag helt plötsligt vill ha på sig. Det var det värsta när jag skulle separera kläderna som skulle få stanna på ön från dem som skulle med till Lkpg. Så svårt att veta när andan faller på för just den tröjan som man i och för sig inte använt på ett år, men som ändå är så fin.

Jag packade även mina (hand)väskor idag. Min fetish för stora väskor har genom åren varit osviklig. Hade en som kunde klassas som liten. En söt, gul sak som jag helt hade glömt att jag ägde.  Blev i alla fall rik på både pengar, tamponger, kvitton, biobiljetter, pennor och pappersnäsdukar under väskrensningen.

- Har även hunnit med att måla en träflagga med tillhörande stång.

De är helt enkelt inte lika goda när man äter dem annars.

Enkelt: Det går inte! Lägger man sedan till en kasse från pysselaffären med en flugsmälla utstickandes ur den - ja, då är det verkligen kört.

Nästa vecka är det i princip två veckor kvar tills jag flyttar. Då åker jag nämligen till min faster. Där ska jag vara en dryg vecka för att sedan åka tillbaka till ön för en dag så att jag kan packa, tvätta och lasta det sista. Sedan bär det av. Några dagar senare är det upprop.

Saken är den att flytten är i princip det enda jag kan tänka på nu för tiden. Det spelar ingen roll vad jag gör, helt plötsligt ploppar det upp olika saker som måste göras eller som jag måste komma ihåg att införskaffa. Har därför idag påbörjat listor. Jag är nämligen en galen listmakare. Jag gör listor till allt  - till och med när jag sla sova hos en kompis över en natt. Jag glömmer helt enkelt annars. Men den här gången tycker jag dock att listorna är försvarbara på helt godtagbara grunder. Jag ser det närmast som ett krav. Hur skulle det gå utan? Nej precis, det skulle inte gå. Måste även börja rensa och packa. Det blir nog det värsta, rensas ur alla skåp samt bestämma vad som får följa med samt vilket som får stanna kvar. Hur vet man?

Jag är nämligen sådan som helt plötsligt kan få begär efter något jag inte ens han en tanke på de senaste året. bara sådär. Och när det blir så så är det inget annat som passar. Nästan lite primadonna varning på det faktiskt. I alla fall så kommer det bli jättesvårt, speciellt när det kommer till kläder. För då vet man ju inte, tänk om jag helt plötsligt inte kan tänka mig någon annan kjol än den som hänger i garderoben på ön? Blir alldeles knasig bara jag tänker på det.

---

Dessutom finns det en hel del saker man vill hinna med och göra här på ön innan man åker. Jag har till exempel inte varit på Fårö på flera år. Jag har alltid sagt att innan jag lämnar Gotland ska jag gå på alla gator innanför murarna - det har jag inte gjort. Jag har inte badat än i år, inte ens i någon insjö. Jag vill till Blå Lagunen. Det är så mycket att jag inte ens kan komma på allt här och nu. Och så finns det såklart även personer jag vill hinna att träffa.

Jag ska ju flytta, och ett av problemen med det, enligt P, är böckerna. Det är nämligen så att i höstas så investerade han i en ny bokhylla, en bokhylla som han inredde med mina böcker. Eller rättare sagt, han sa åt mig att ställa mina böcker där så jag inredde den - i alfabetisk ordning, precis som på biblioteket. I alla fall så består nu den bokhyllan till ungefär.. sextio-sjuttio procent av mina böcker. Böcker jag planerar att ta med mig till fastlandet. Något som P tycker är en väldigt dålig idé. För då blir hans bokhylla tom. Jag har därför gett med mig och väljer att lämna Stephen Kings bok Rasande Rose kvar här hemma. [Jag har nämligen läst den en gång, i alla fall delarna som inte utspelade sig i en tavla - freak! Och har inga som helst planer på att göra det igen.]
Resten vill jag ha själv. Så nu har P gått in i en fas som man skulle kunna kalla "Rädda Böckerna". Ett av hans knep är att vägra bära några boklådor vid flytten.

Seriöst hur gammal är han egentligen? Trodde han var omkring fjorton. Snälla säg att han är äldre än fjorton!

- Vad kommer härnäst? Pippi Långstrump i kortkort utan trosor?

Okej, jag har ungefär en miljon saker att göra idag, och istället för att göra någon av dem sätter jag mig här med bloggen. Smart? Inte direkt. Kul? Jovars, om man använder ordet kul i dess relativa bemärkelse. Blev i alla fall bättre resultat idag än igår; även om jag nu åter igen är tillbaka åt det rosa/lila hållet. Men så kan det gå.

Nej, nu är det väl dags att göra några av alla de där sakerna som står på min "att göra".

Gissa vem som idag blev erbjuden drömlägenheten?! Lägenheten som jag var inne omkring tio gånger per dag på för att se om mina poäng hade blivit slagna. Lägenheten som jag blev deppig i flera dagar över att jag inte fick för att någon med högre poäng fick erbjudandet. Lägenheten som är underbar.

Och gissa vem som skrev på ett kontrakt för en liten, äcklig lägenhet igår? Okej, den är inte äcklig - men det är ju inte drömlägenheten. Det finns dock ett kryphål.
Jag ska nämligen få ett nytt kontrakt på den lilla, äckliga för att inflyttningsdatumet blev ändrat. Alltså kan jag strunta i att fylla i det och istället ta drömlägenheten. Finns såklart stora "men" i sammanhanget. Den lilla är billigare, marginellt bättre placerat ur universitetspluggandevinkeln och nämnde jag billigare? Drömlägenheten är dock större, vardagsrummet där är större än vad den lilla lägenheten är totalt. Drömlägenheten skulle vara min, med mina möbler. Allt skulle varit sådant som jag ville ha, inte sådant som var standard i hela huset. Plus att jag har en säker bostadsadress i Linköping om jag nu inte skulle komma in. Inte alls omöjligt med tanke på vilken "tur" jag har.
Vet verkligen inte vad jag ska göra...

Jag hade ju förlikat mig med den lilla lägenheten och såg (nästan?) fram emot det. Och pengafrågan har såklart stor inverkan. För månadshyran på drömlägenheten är lika stor som månadshyran (om man slår ut den på tolv månader) för den lilla är. Och i den lilla är allt utom internet inräknat. Så extremt fattig och drömlägenheten, eller bara fattig och studentlyan?

Ja, valet är väl självklart. Jag måste stanna kvar vid den lilla. En "riktig" lägenhet får jag skaffa mig om något år när man förmodligen har fått lite stabilare inkomst av extrajobb.

---

Fick för övrigt ännu en lägenhet där jag redan skrivit kontrakt på en. En precis likadan lägenhet. Helt plötsligt regnar det lägenheter. Känns dock aningen pinsamt från deras sida att de skickar ut ännu ett lägenhetserbjudande till mig? Speciellt som det är samma människa. De har såklart många att hålla koll på - men ändå. Lite koll måste man ha. I synnerhet då hon och jag varit i kontakt de senaste dagarna för att ordna inflyttningsdatum. Fast jag skulle säkert inte heller ha kopplat.

Verkligen snällt av dig att fortsätta hjälpa mig trots att din kompis kom. Hade i och för sig inte tillåtit det om jag vetat om det på grund av skuldkänslor. Men tack!

- Alla är bra på olika saker!

Jag lyckades inte hålla fingrarna i styr någon längre stund, inte ens en månad, innan det blev nytt utseende. Det här nya... Ja, det är inte blått eller rosa i alla fall. Tror inte att denna kommer hålla länge. Men man ska aldrig säga aldrig.
Att det sedan har blivit en bugg som gör att det blir ett stort, tomt stycke längst ner - det kan jag bara beklaga. Men hur ofta är någon där egentligen? Nej, precis. Därför väljer jag att ignorera det.

Något som däremot faktiskt stör mig är att det skriker lillebrors musiksmak om det här.
Men det får gå. Åtminstone tills imorgon för nu orkar jag inte.

Jag kom inte in. Något som var förväntat så det var inget som tog mig hårt. Det som istället var intressant med antagningen var vilken reservplats jag skulle hamna på. Kan ju säga att jag blev glad. Fick nämligen plats nummer tre. Väldigt skönt. Det av två anledningar. Nämligen: sannolikheten att det finns tre som tackar nej är stor. Samt att det bevisar att jag åtminstone inte var hopplöst efter vad det gäller gymnasiepoängen.

Det där med gulligullande och gosigosande har aldrig varit något som fallit mig i smaken. Aldrig förstått varför man vill vara så klängig på någon. Förhållande - visst, men måste man nämna sin pojk-/flickvän i varannan mening? det värsta är dock alla som skriver om dem på MSN. Antingen i namnet eller kommentarboxen. Om man har ett förhållande där man måste understyka det genom att nämna det i sitt MSN-namn.. Ja, det känns inte helt stabilt. Och framförallt så känns det alldeles för barnsligt. Som om man hela tiden måste påminna både sig själv och den man är tillsammans med att man faktiskt är det. Dessutom så är ju sannolikheten ganska så stor att alla ens MSN-kontakter vet om att man är tillsammans med personen man nämnt, så för vem skriver man det? Är det bara för att kunna glida räkmacka på statusen i att ha flick-/pojkvän? För ärligt talat, det framstår mer som desperat. Som att "Se, jag lyckades få någon, ingen trodde det men se! Jag har till och med gjort ett hjärta av en storleksanvisare och en trea!".
På min MSN finns det många sådana. Stör mig varje gång jag ser dem. Samtidigt är det en ständig påminnelse om att det är dags att skaffa mognare bekantskapskrets.

Seriöst: Kul att ni har flick-/pojkvän, men snälla var inte så sorgliga att ni måste skrika ut det för att själva tro att det är sant.

---

Ja, jag inser att många nu tänker något i stil med att jag bara är avundsjuk - men de som känner mig vet att så inte är fallet. De vet att förhållanden inte är något som intresserar mig. Och så är det.

[Åtminstone så länge det inte är Mr Charming vi pratar om - såklart. Men skulle i alla fall inte tillåta honom att skriva mitt namn och ett fult hjärta för alla på MSN att läsa.]

Tydligen så ska man via internet kunna få reda på det tidigare än den elfte. Dock så verkar det som om de skjuter upp det hela tiden på grund av att urvalsprocessen tar längre tid än väntat, är dock sagt att det ska bli klart idag. Sannolilkheten är inte så stor, är ju trots allt bara en timma kvar på dagen - men tänk om?!

Jag inser att det inte är långt kvar tills den elfte, men seriöst. Man vill ju veta NU! Vet att jag inte kommer in på första, man behövde 19.8 förra året och så mycket kan det väl inte ha skjunkit så att jag klarar mig på mina 18.2? Nej! Vet att det inte kommer ske men hoppas ändå. Dumt såklart, för med hoppet kommer inget annat än besvikelse.
Vill dock få det avklarat. Vill inte behöva vänta ända tills den nionde nästa månad! I värsta fall kanske ända tills den femtonde. Efter det, ja då är det liksom kört. Då blir det inget universitet för Therese. Då blir det till att flytta någonstans och försöka få jobb, alternativt plugga tillräckligt mycket för att få studiebidrag. Fast det sista känns inte som en lockande tanke, är ju bara att skjuta upp penningafrågan. Samtidigt så ska då betyg pluggas upp så poängen inte är lika pinsamma längre. Kanske, bara kanske, till och med att plugg inför ett högskoleprov kommer ske. Detta i väntan på nästa antagning.

- Det var i alla fall vad reklamen sa...

Kröp ner i sängen omkring halv ett, somnade ett och vaknade klockan tio över tolv.

Helt galet. Absolut mitt sovrekord.

[Jag blir tydligen barnlig när jag börjar bli trött?]

Förut, mitt under Wallander, så fylldes hela jag av lukten. Lukten som jag trodde jag hade glömt bort. Det varade bara några sekunder men hann fyllas av bilder från det glömda och ett leende formades av mina läppar.

- Minnen.

Idag så såg jag på Epic Movie med min lillebror. Önskar jag att jag inte hade gjort det? Absolut. Ville såklart inte från början se på filmen då den typ av film inte alls är i min stil. Men jag såg den av två orsaker. Dels på grund av att jag känt mig hängig idag och i princip inte haft lust att göra någonting annat än bara slöa; samt dels på grund av att jag trots allt snart förmodligen ska flytta och därmed gärna får lite extra tid med lillebror. Han å andra sidan skrattade hejdlöst både i tid och otid. Själv så skrattade jag kanske två gånger, resten av tiden satt jag bara och funderade fårn vilken film de olika sakerna var tagna. Något som inte krävde speciellt mycket kraft. [Och ja, de lyckades få med en naken tjej också.]

Ifall de är på ett flygplan - kan det vara Snakes on a plane? Svar ja.
Mutantskola och en blå människa med platinablont hår - kan det vara X-men? Svar ja.
Chokladkakor med som det står Willy på med "fin" stil - kan det vara Kalle och Chokladfabriken? Svar ja.
En garderob i ett stort rum - kan det vara Narnia? Svar ja.
Kazakstansk snubbe i neongrön baddräkt/tandtråd - kan det vara Borat? Svar ja.
En magisk skola med trollkarlar/häxor - kan det vara Harry Potter? Svar ja.
Blond snobbtjej med liten hund - kan det vara Parisochlikasinnade/Legally Blonde. Svar ja.
En glaspyramid, en albino som slår sig själv och gömda meddelanden - kan det vara The DaVinci Code? Svar ja.
Galen sjörövare vid namn Jack Swallows, äckligt bläckfiskbensansikte och ett stort trähjul - kan det vara Pirates of the Caribbean? Svar ja.

Och så vidare, och så vidare.

Mitt svar då F undrade om han skulle väcka mig i natt om han trodde att det var någon på Live-galan jag ville se. Han ska nämligen stanna uppe tills dess att han fått sett Metallica.
Bevisen för att jag är adopterad blir mer och mer tydliga dag för dag!

---

Min pappa är extremt entuastisk över min lägenhet. Mycket mer än vad jag är. Det är inte så att han är glad över att jag ska flytta, tvärtom, utan han är så till sig över den eftersom att det har gett honom chansen att planera så mycket. Ända sedan hela den här cirkusen började har han varje dag tagit fram sin gamla slitna kalender och planerat. När vi ska åka till fastlandet, när vi ska åka hem, när vi ska se på lägenhet, när vi ska flytta och så vidare. Han fullkomligt älskar det. Han är nämligen gammal militär, ett gammalt planeringsfreak. Planera är bland hans absoluta favoritsaker, näst efter sill och kokt färskpotatis med dill. Att tänka igenom olika strategier och lösningar. Varje morgon då jag går upp har han redan suttit vid datorn någon/några timmar och kollat på olika saker som han direkt måste visa.
Imorse var det hur man kunde möblera om rummet och så hade han räknat på hur mycket det skulle kosta per år att ta en av lägenheterna med fler kvadratmetrar. Senare idag, eller möjligtvis i morgon bitti så ska jag få beskåda lägenhetshuset med närliggande område på satelitbilder.
Helt på tal om ingenting kan han plötsligt häva ur sig saker i stil med "Den där fåtöljen kan man ju alltid ställa mot den andra väggen och flytta TV:n till en vridbar bänk så kan du se i sängen också om du vill". Fin tanke, absolut - men jag har väl aldrig någonsin kollat på TV i sängen? Åtminstone inte här hemma. Aldrig förstått facinationen över att ligga i sängen och se på TV som resten av världen verkar besitta, ganska så obekvämt. Föredrar soffor, känns mer naturligt. TV i sängen har aldrig varit ett moment i det här huset. Inte där vi bodde innan heller. TV ser man i soffan, fåtöljen eller vid matbordet. NUmera vänds även ena så att man kan titta i uterummet.

Antar att det är bra för honom att ha något att lägga fokus på. Känns dock väldigt fel att han är mer involverad och bryr sig mer om det här än jag. Dessutom får jag dåligt samvete när han påpekar att jag inte alls verkar bry mig, han blir så besviken när jag inte hoppar jämfota över det han kommit på. Finns flera olika anledningar till det. Till exempel så hur ska jag kunna engagera mig? Han har ju redan bestämd hur det ska vara, vart soffan kanske kan få plats, vart man ska ställa skrivbordet och den obligatoriska bokhyllan. Jag vill inte ens ha någon soffa. Eller visst, men det är inte min första prioritet. Men först och främst beror mitt oengagemang på att jag vet ju ännu inte om jag kommit in. Vill inte börja planera och bestämma saker innan jag ens vet om jag ska bo där? Onödigt att bygga upp en fantasivärld innan man vet om det ens kommer ske. Är sådan jag är. Lever i en svart-vit värld. Dessutom så lär allt bli precis som pappa vill ha det i alla fall. Han är nämligen extremt barnsligt när man kommer till sådant där. Om man inte håller med honom blir han tjurig och skäller bara resten av dagen. Knappast något man orkar med. Så han får väl hållas så får jag göra det som jag vill ha det sedan när han åkt hem därifrån. Är ju trots allt han som står för inflyttningskalaset rent ekonomiskt och på alla andra plan också för den delen. Möjligt att jag får packa själv, fast han lär lägga sig i det också. Lite hederligt "pappa betalar". Tur för mig det, annars hade det blivit väldigt jobbigt i början. Kommer inte jättelångt på sjutusen när man ska ha allt som behövs för skolstart på den högre nivån.

Jaja, så länge han har roligt så är det väl bra.

Det är frågan det, så släng dig i väggen Shakespeare. Saken är nämligen den att då jag åker till fastlandet och faster så är mormor och morfar besöket obligatoriskt. En gång om året närmast släpas jag dit. Det är inte roligt alls. Speciellt om det bara är mormor och morfar. Om moster och morbrödrar letat sig dit är det definitivt roligare, och då använder jag ordet "roligare" i dess relativa sammanhang.
Saken är dock den att mormor gör underbar husmanskost. När man kommer dit är det så gott som alltid köttfärslimpa, kokt potatis och brunsås samt hemgjorda inlagda och salta gurkor. Till detta serveras även egenhändigt gjord lingonsylt samt sockerdricka med en historia om en sockerletande elefant på etiketten. och självklart citronpeppar Det är faktiskt vad vi fått de senaste... fem-sex åren vi kommit dit. Innan dess var det pannbiffar eller liknande. Och det här är verkligen gott, men mat tar längre tid än att bara åka dit på en fika. Dessutom, ifall vi äter mat där så missar vi den goda moderna maten som min faster alltid serverar. Fast kanske man kan planera besöket hos mormor så att det är en dag när det är kusinens man som lagar mat hos faster - för det brukar inte vara så gott.

Nu är ni säkert många där ute som sitter och förfäras över hur tarvlig jag är mot mormor och morfar som inte kan stå ut en måltid om året, men till er vill jag bara skriva följande: "Ni har inte varit där!". Dessutom så är det inte bara jag. Lillebror och P avskyr det också. På vägen dit drar vi alltid en maxgräns för hur länge vi tänker stanna. Det är inte det att min mormor är otrevlig eller så.. Eller kanske lite, hon är... Jag vet inte. Dem är gamla helt enkelt och jag och lillebror föddes inte av favoritbarnet så när vi kommer dit får vi se hur en hel vägg är täckt med personen som hade den turen. Vi andra barnbarn samt barnbarnsbarn (sju stycken) har varsin bild i bokhyllan mitt emot. Min är tagen när jag gick i lekis. Det känns helt enkelt inte välkommet.
Plus att jag fick aldrig leka med gosedjuren hon hade i garderoben på ovanvåningen när jag var liten och ville det. Minns en gul hund, tror till och med att det var meningen att den skulle föreställa hunden som är med i Katten Gustaf: Odi, eller vad den heter.

Det finns dock några sakern som måste göras när man är hemma hos mormor och morfar som har varit tradition ända sedan man vacklade runt där som bäbis. Man måste:
*Pensla av dammet från elefanten med penseln.
*Vända på pennan så att Kalle Anka kan glida upp och ner där inne några gånger,
*Gå runt huset.
*Gå längs med de olika rabattstenkanterna.
*Titta om det finns någon frukt på fruktträden.
*Försöka se en levande människa i huset bredvid [aldrig hänt].
*Få höra om hur man brukade leka med grannflickan.
*Sitta och hänga på verandakanten, samt överväga att våga hoppa ner från marken därifrån eftersom att man är den enda som aldrig gjord det [är ännu den enda som aldrig gjort det].
*Höra historier om personer man inte har någon som helst aning om vilka de är.
*Kolla vilken/vilka som är den/de nya bilden på J.
*Ett par gånger låtsas som att man ska hämta något i väskan som står i hallen för att komma ifrån lite.
*Besvärat sitta på de fula stolarna med orange-rött överdrag och prata innan maten/fikat.
*Upprepa ungefär varannan sak man säger eftersom att mormor hör jättedåligt.
*Försöka ta sig ner i källaren och titta på den roliga planchen.
*Besvärat dricka en trettiotre centiliters flaska med sockerdricka i glasen som är X antal år äldre än vad jag är fast man tycker det är äckligt.
*Krama mormor vilket är som att bli instänmg i en trång garderob fylld med illa parfymerade och sträva kläder samt skaka hand med morfar.
*Vinka till mormor och morfar då de står i dörren/köksfönstret beroende på årstid då man åker därifrån.

Samtalet med morfar tidigare idag [han som svarade]:
(Jag) - Hej det är Therese!
(Morfar) - Hej du. [Lite fundersamt.]
[Pinsam tystnad.]
(M) - Hur är allt med dig då?
(J) - Det är bara bra det, och själv?
(M) - Jo. Vill du prata med mormor.
(J) - Javisst.
Min morfar är lite ålderssjuk (lätt alzheimers etcetera), helt förvånad att han förstod att det var jag direkt! Han sa till och med att det var jag när han gav telefonen till mormor.

Jag har aldrig trott att trädgårdsarbete varit något för mig. Jag menar, gå omkring och med flit göra saker som resulterar i att man blir smutsig? Nej det har helt enkelt inte känts som något för mig. Nu i sommar har jag dock förändrats. Anledningen till det är att jag nu förstår vad trädgårdsarbete egentligen innebär. Vad den svenska översättningen är så att säga. Nämligen att man går runt och lyssnar på den musik man gillar bäst. Är det dessutom så att det är gräsklippning som står på menyn är det bara femhundratusen gånger bättre i och med att man då kan leva sig in fullhjärtat i musiken. Man kan alltså sjunga med. Högt och ljudligt. Det dränks helt enkelt i gräsklipparens dån - hoppas jag i alla fall för jag har gått runt och sjungit med full inlevelse idag. Visst - det såg kanske lite roligt ut för mina grannar, men det var väl kul för dem - entertainment är definitivt något som behövs på den här gatan. Se mig strutta runt med gräsklipparen gapandes till vad de kan se ingen som helst anledning. Fast strutta är kanske lite av en missvisning. Krävs står koncentration och uppfinningsrikedom för att på bästa möjliga sätt ta sig runt buskar och träd. Att sedan få av sig tröjan utan att släppa handtaget - det är ren akrobatik.

Nu är det i och för sig inte så att jag behöver gömma mig bakom gräsklipparen, för jag sjunger faktiskt inte så dåligt. Tror jag i alla fall inte. Var till och med en jag kände som ville att jag skulle sjunga för honom när vi pratade i telefonen. Alltid undrat om det inte var någon ovanlig sexuell böjning. Men det är ju numera hans flickväns problem [Förutsatt att han fortfarande är en toffel som blundar för att hon är otrogen samt att hon ännu står ut med honom. Hon har det förmodligen jobbigare.]. Fast generellt sätt tror jag att det är något med killar och hur de reagerar på tjejer som sjunger, telefonpojken är nämligen inte den enda med den requesten. Men jag skulle för den sakens skull inte springa iväg till Idolauditionerna, för man vet ju hur freaksen där brukar säga "Alla mina kompisar tycker jag sjunger bra.".

Idag då jag stod på Kvarnen [efter ombyggningen snarare känd som Intersport på grund av snofsigheten] och provade ett par nya springskor då de jag köpte sedan visade sig vara lite i minsta laget då man hade något annat än strumpbyxor på sig för att ränna runt i diverse skogar i, så ringde min mobil. Det i sig är ingen nyhet, det är ju trots allt det den är till för, nyheten ligger däremot i att min väska nu fanns för avhämtning. Vilket kändes skönt eftersom att jag lämnade in den för nästan precis en månad sedan. Eftersom att jag befann mig i stan och att jag inte alltid bär runt på kvitton som går till olika saker nämnde jag det för fröken som ringde och blev då informerad om att det räkte att jag sa mitt namn. Hur tuff är man inte då? man kan hämta ut något bara genom att säga sitt namn, inget kvitto önskas. Jag har ett mäktfullt namn etcetera, etcetera. I alla fall så gick jag lite ovilligt in på Guldfynd/I.Me.My för att hämta ut min väska.
Anledningen till att jag inte sprang in där skuttandes av glädje liknande den en fyraåring känner då den får en stor röd godisklubba beror på att Guldfynd måste vara den butik på Gotland med den inkompetentaste personalen. Är alltid virr och stirr där inne, och mina åsikter om en viss kärring är väl redovisade för i den här bloggen.

Kärringen i fråga stod såklart i kassan, och självklart var det henne jag skulle få som personlig kassörska. Även om det vara några loosertjejer som inte hade koll på att det är kölappsystem där inne och därmed försökte tränga sig. Omöjligt att göra framför mig inne på Guldfynd. Så jag trängde mig, likt en brysk liten gumma med käpp, mellan dem och visade demostrativt upp min lapp för kärringen. Såg samtidigt menande på de övriga fyra personerna som stod tålmodigt och väntade på att just deras nummer skulle blinka fram på skärmen med röda digitalsiffror. I alla fall så mindes kärrningen mig tydligen för hon visste utan att behöva fråga vilken väska det rörde sig om; och till min förvåning så hade de tröttnat på att vänta på skomakaren som hade fått i uppdrag att laga min väska. De hade istälklet beställt hem en sprillans ny till mig! Det gillar jag - mycket. Avskyr fortfarande Guldfynd, älskar dock just det specifika initiativet. Nu väntar jag bara på min ring och halsband.

---

Det hände dock något tragiskt inne på I.Me.My för medan jag väntade på att det skulle bli min tur gick jag runt där inne och kollade runt. Och vad hittade jag?! Den perfekta väskan. Den hade den form, stil, storlek, rem - ja allt jag spenderat veckor åt att finna. Om man hade stannat återberättningen här skulle man adlrig komma fram till den tragiska biten, men i och med att jag nämnde den så får jag väl helt enkelt redovisa hela sanningen.

Jag köpte nämligen en väska förra veckan. En väska, som absolut är fin, men som inte alls är ens i närheten av det jag ville ha. Anledningen till att jag köpte den väskan var att det var den bästa jag kunde hitta, och jag var desperat efter en väska. Och nu vet jag inte vad jag ska göra? Är i alla fall stolt över att jag la band på mig och inte impulsköpte den perfekta väskan. Tänkte att om det är meningen att vi ska få förenas så finns den där nästa gång jag strosar in. Då kommer den hänga där, alldeles perfekt.
- Och ja, jag inser att det är fusk om jag åker in dit imorgon och hänger på låset när de öppnar för att då se om den finns kvar.

Ja, då var man lägenhetsinnehavare då. Förutsatt att jag kommer in på universitetet det vill säga. Om inte så rivs kontraktet. Känns lite tråkigt att bo i en jätteliten lägenhet med förbestämda möbler, men samtidigt mycket bättre än att bo på gatan.
Så nu är alltså allt jag kan göra vänta. Vänta, vänta och vänta. Och det ända tills den tionde augusti, i värsta fall ända till den femtonde.

---

Det jag väntade på nämnt i tidigare inlägg var svar på om jag skulle få min drömlägenhet, inte på att få reda på om jag var gravid som någon undrade. Jag fick den dock inte. Idioten med högre poäng är dock säkert lycklig nu. Kul för honom/henne. Är säkert mögel och kackerlackor där i alla fall! [Nej jag är inte bitter.]

---

- Fick igår reda på att jag får träffa bäbisen en vecka!

Jag tror att jag har fått musarm. Jag vet inte exakt hur det ger sig i uttryck, men jag vet att min arm/handled känns helt konstig. Anledningen till det beror förmodligen på att det idag har varit seriöst bostadsletande. Har väl både gått bra och dåligt.

Verkar inte som om jag fått drömlägenheten, jag har dock fått en liten studentetta och jag har även varit i kontakt med en tjej som möjligen vill gå samman och skaffa lägenhet med eventuellt även en kille. Jag vet inte jag. Bo i yttepytteliten lägenhet utan egna möbler? Bo tillsammans med en kille? Dessutom så var både tjejen och killen tjugoett år. Vet inte om jag vill bli "lillan", känns som om det kommer vara nog med det på själva skoltiden i och med de flesta inte pluggar vidare direkt. Så svårt. Hur ska man veta?

---

Jag kastade precis en blick åt höger och förutom den vanliga skrivaren som brukar stå där så såg jag även ett glas. Och nu undrar jag hur länge det har stått där? Ganska så säker på att jag drack cider i det där glaset, men frågan var när det var. Det måste varit under helgen, och om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det var i lördags. Det var med andra ord evigheter sedan. Läskigt, och äckligt. Jag brukar ju inte lämna disk efter mig på det där sättet? I alla fall inte längre än tre dagar! Skämt och sido, hur gick det till? Måste ha varit för att det står så avsides. Eller så börjar jag bli tant och glömsk. Hoppas på det första -inte riktigt redo för rynkkrämen än.

Gör en enkel omelettsmet.
Häll i varm stekpanna och rör runt tills dess att röran fått äggstanningskonstistens.

- Självklart inte exakt som upplevelsen att äta det på hotell, men nära inpå.

Gillar det verkligen inte. Klockan går så sakta när man väntar. I det här fallet är det dock ännu värre i och med att jag inte ens vet om det finns något att vänta på!

Från 08.00 till...?

- Vågar man ens hoppas?

P bad mig hämta en fogsvans eftersom att han skulle såga av några tjocka grenar. Och eftersom att jag inte är helt insatt i verktygsvärldens facktermer [Som jag för övrigt faktiskt var en kort period under högstadietiden - vi hade nämligen prov på det: var bilder på x antal verktyg så skulle vi skriva dit dess rätta namn. Självklart så pluggade jag in utseende samt namn kvällen innan och glömde bort samtliga i samma sekund som provet lämnades in.] så bad jag om en förklaring. Och hur svårt hade det varit att säga åt mig att hämta en såg? I alla fall så kände jag att spelevinken i mig krävde uppmärksamhet; så istället för att ta fogsvansen så greppade jag istället den yttepyttelilla finsågen vilken mäter en knapp decimeter när det kommer till bladet och gick glatt och gav den till P.

- "Skoj" är en relativ bemärkelse.

Varje gång jag läser multiplikation vandrar tankarna alltid iväg till när Pippi sitter i klassrummet för att få jullov. Det finns inget undantag. Och jag måste få berätta att det är extremt irriterande då man försöker klara av räkneuppgifter av de olika slag.

Vår trädgård har verkligen dragit nytta av att jag inte har något jobb. Jag vägrar nämligen sitta still och glo så häromdagen så klippte jag gräsmattan samt rensade jordgubbslandet. Idag så har jag krattat grusgången, borstat bort alla kottar från vägen, plockat och vattnat blommorna samt rensat övriga landet och rabatten runt uteplatsen.