annuendag

Jag har inte gjort det sedan... någon gång i början av mellanstadiet. Då bestämde jag att det var avskyvärt och att jag aldrig mer skulle göra det, och ända sedan dess när känslan funnits där har jag totalvägrat.

Ikväll höll det löftet dock på att spräckas. Och det då jag skar bort kronan på broccolin och det ramlade ut en ganska tjock grön levande larv. Så fruktansvärt vidrigt. Jag har fortfarande rysningar i hela kroppen. Så äckligt! Jag har inget emot larver - när de befinner sig utomhus. När de däremot befinner sig i min kyl, i marsvinens broccoli. Usch det är så hemskt, jag mår illa. Jag får nästan kväljningar.

Idag när jag kom hem så cyklade jag förbi en tjej som lagade en cykelpunktering. Inget konstigt med det. Det som gjorde den här scenen värdig att återberätta var det faktumet att hon var uppklädd till tänderna och lite till. Klassisk überfinsittning-klädsel. Det var en vacker kontrast. Och helt sjukt roligt att se. Speciellt som det stod en annan tjej bredvid i hängahemmakväll-kläder bredvid och tittade på.

Hoppas i alla fall att den finklädda inte fick smuts på sin fina röda klänning eller sina eleganta skor.. Okej, men jag önskar verkligen att jag hoppades det! Jag kan inte hjälpa att skadeglädjen är den bästa.

Igår lovade jag mig själv att jag skulle tvätta idag. Detta för att undvika att behöva gå naken till skolan imorgon. Känns som ett lite för stort statement att springa in i föreläsningssalen naken, tror att det märks att jag är tillbaka ändå. Idag så tänker jag istället att äsch, det finns ju såklart något jag kan ta på mig imorgon. Och imorgon, då ska jag tvätta..

Ifall det nu skulle vara så att jag inte hittar något klädesplagg imorgon så kan jag ju i alla fall tacka min speciella stjärna för att jag inte har solat något i sommar. Tänk så pinsamt det hade varit att gå naken till skolan om jag hade haft vita bikinilinjer!

Jag hade precis skrivit ett ganska långt inlägg om att jag somnade i dryga tre timmar och hur jag mår på grund av det och precis när jag skulle publicera så lade mitt internet av och inlägget försvann. Jag tänker itne skriva om det. Bara så att ni vet. Ledsen att ni gick miste om det, för det var ett välskrivet inlägg. Om jag får skriva det själv, vilket jag ju får - om inte annat på grund av den anledningen att jag ju har lösenordet till den här sidan och därmed har tillgång till möjligheten att skriva.

Dagar som denna önskar jag verkligen att jag var en sådan där människa som inte tog några som helst fel beslut. Inga dumma idéer, ingainfall, inga dårskaper. För en sådan människa skulle aldrig få för sig att för första gången sedan slutet av våren ta på sig ett par högklackade skor och trippa iväg till andra änden av campus. Det skulle aldrig hända.

Men eftersom att jag nu inte är en av dessa personer så gick jag såklart iväg. Tänkte att det var dags att skola in fötterna i klackar igen. Tänkte att så illa kan det ju inte vara att jag inte klarar dit och hem, man är ju trots allt veteran. Självfallet så skrek den där kloka rösten i huvudet att det itne var en bra idé. Och självklart förstod jag att jag skulle få ont. Men jag tänkte ändå att, varför inte? Någon gång måste det ju ske. Tyvärr så valde jag idag, och tyvärr så valde jag att gå hela vägen istället för att cykla. Fär ifall jag hade cyklat hade jag bara behövt gå några korta sträckor. Intervallträning alltså. Men nej, iväg gick jag. Och det gick jättebra, de första hundra metrarna. Sedan började det kännas lite avdomnat. När jag sedan sprang runt i de olika husen så blev det bara värre och värre och det enda som stoppade mig från att ge upp gången och istället krypa upp för trapporna här hemma var att golvet var så smutsigt.

Vad som stör mig mest är att jag valde de snällaste klackarna. De som jag uthärdast mest i, de som är skönast - bortsett från höst/vinter klackarna då. Det var verkligen en skräckupplevelse. Dessutom hade jag missbedömt temperaturen ute så jag hade på mig alldeles för mycket kläder. Eller snarare var det så att jag gjorde en felbedömning när jag tog på mig den stickade sjalen. Så kallt var det inte. Oh jag kunde inte ta av den heller för jag hade en vit BH och en svart tröja. Ingen bra kombination, men det var ju bland annat för att dölja det som sjalen var där.

Nämnde jag skavsåret? Skavsåret från helvetet? Det enorma, onda skavsåret? Skavsåret som har sett till att jag aldrig mer kommer kunna ha skor på mig?

"Kasta inte in flaskorna!"

Satt och såg på Pang i bygget till pannkakorna idag, och jag älskar verkligen den serien. Basil är underbar, och det är så roligt. Problemet är bara att jag inte kan skratta eller le längre, så det gjorde mig bara mer... vad jag nu är. Jag försökte, men det kändes bara falsk och gjorde ont. Jag är för tillfället allt jag själv avskyr. Bland annat person som skriver något kryptiskt som ingen ändå förstår och bara irriterar.