annuendag

Lillebror: Först måste jag logga ut från facebook, sedan tömma historiken och så måste jag ta bort alla sökord jag googlat.

I min roll som storasyster väljer jag att inte fråga varför...

Jag har för första gången i mitt liv badat i en badtunna. Det var trevligt och sådär men eftersom att jag är en sådan som inte klarar av ett badkar i tio minuter utan att må fruktansvärt dåligt är det inte helt rätt forum för mig. Men jag höll ut ganska lång tid två omgångar. Det värsta baksmällan kom dock mitt i natten när jag vaknade och hade ont i kroppen och mådde fruktansvärt illa.

Jag måste nog dock ändå säga att jag tyckte det var värt det. Ja, jag hade väl klarat mig utan att få en naken rumpa upptryckt farligt nära ansiktet, men förutom det var det trevligt.

På jobbet.
Odräglig gubbe i 40-årsåldern: Det här ser inte ut som en bar, men ni tjejer ser ut som barflickor.

Sedan undrade han om han fick bjuda mig på en öl. Och jag vet att jag inte får dricka på jobbet. Och att jag inte dricker alkohol. Och att det inte riktigt ingår i serviceyrket. Men jag önskar jag hade kunnat säga ja för att sedan hälla ut den över både honom och hans kompisar.

Fast då hade det ju i alla fall varit mitt jobb att städa upp röran så det hade knappast känts som en triumf i längden.

Det låter kanske inte som en pangnyhet i er värld, men jag har inte haft byxor på tre år. Inte en endaste gång. Nu har jag för all del inte använt de här byxorna någon gång än, men kanske i höst.

Hela huset är fullt av gäster i en vecka och jag jobbar nästan varje dag med ett socialt jobb.

Idag var vi två sekunder på Öster och då passade jag på att springa in på Cubus för att se om klänningen jag köpte där på rea och blev helt förälskad i fanns kvar i svart. Det gjorde den tyvärr inte, men den fanns ännu några i orange. Så jag köpte en till orange, ifall den jag köpte sist går sönder. Det var dock lite jobbigt eftersom att jag idag hade just den klänningen på mig, men men.

Jag hittade även en grå långkjol och en långärmad långklänning där inne, två plagg jag letat efter hela våren. Ironiskt att just Cubus skulle komma att bli min favoritaffär på ön med tanke på att jag aldrig brukar vara inne där hemma.

På tal om stan förresten så var jag även inne på Din Sko. Hjälp vilka fina skor, två par har jag inte kunnat sluta att tänka på sedan jag var där klockan tio. Men jag fick inte prova för pappa för att jag redan har så mycket skor. Dumma gubbe.

Idag har jag målat siffror på träkubbar. Fascinerande liv jag lever, eller hur. Nej, men det var något spel pappa hade spelat häromkvällen som tydligen är jättekul. Som en blandning av kubb och dart tydligen.

Jag tycker det är väldigt konstigt att detta inte kommit till ön. En utveckling på kubben, måste ju vara en dröm för säljarna som redan sålt ett kubb till alla öbor att få chans att sälja ett till. Vi hade gjort det om det funnits och inte kostat hutlöst med pengar, men det gick för all del lika bra att göra ett själva.

Förra sommaren bestämde jag mig för att jag skulle läsa igenom Harry Potter-böckerna eftersom jag inte kunde komma ihåg hur allt slutade.* Tiden räckte dock aldrig till och inga HP-böcker blev lästa. Därför såg jag till att ta tag i det nu när jag var sjuk, men jag började på den bok jag trodde var den näst sista eftersom jag hade i princip full koll på vad de tidigare handlade om.

Det visade sig dock när jag började närma mig slutet på den boken jag trodde var den avslutande att det måste finnas en bok till. Jag rotade lite i garderoben och visst fanns det ytterligare en. Det visade sig även att den boken var oöppnad. Jag hade alltså aldrig läst den, något som verkligen förklarade varför jag inte hade någon aning om hur det slutade.

I förrgår läste jag slutligen ut den sista boken och efter två veckors sträckläsning vid varje tillfälle som uppenbarat sig känner jag faktiskt en viss saknad efter Harry och gänget. Menmen, ikväll ska jag börja på en ny bok så då är nog det hela bortglömt igen.

Lite allmännyttig information så här på förmiddagen.

Häromdagen kom som säkerligen flertalet observerat höstkatalogen från H&M. Jag satte mig för att kolla igenom den medan pappa och Lillebror räknade ut hur listerna till de nya golvet skulle sågas. Helt perfekt arbetsfördelning om ni frågar mig. Hur som helst så började jag hundöra de sidor där det fanns något jag var intresserad av och... ja, det gick ju som det gick.

Nu har jag i alla fall lyckats ta mig igenom markeringarna och hemsidan vilket resulterade i tjugo artiklar. Lite för mycket med andra ord. Efter nogrann sållning lyckades jag dock till slut ta mig ner till tolv. Fast det blev tretton till slut eftersom jag hittade ett par byxor* jag tänkte att jag skulle vilja prova. Till mitt försvar vill jag dock påpeka att det inte rör sig om enkom klädesplagg.

Självfallet fanns dock inte örhängena kvar som jag nästan dog lite av när jag såg dem. Hur snygga som helst, och inte mina. Får se om jag har tur och det fins något par kvar i Linköping när jag återvänder dit.**

Igår blev jag utbjuden på jobbet av en kund. Det är ju absolut smickrande och så. Effekten av det hela dämpades dock aningen av att det var av en herre i 45-50-årsåldern. Inte riktigt min ålderskategori. Egentligen var det hela ganska roligt för han samlade mod till det hela under hela kvällen.

Det började med det vanliga "bor du häromkring?". Efter en stund kom en kort presentation om vad han själv kom ifrån och vilka han var där med. Efter ytterligare en modansamling undrade han om vi hade öppet alla dagar och om jag alltid jobbade. Sättet han kommunicerade på sade mig nästan från början att jag var på hal is, eftersom jag helst inte ville behöva svara på frågan de här små samtalen skulle leda till. Han fortsatte att komma tillbaka och småprata lite då och då.

Igår var det, liksom i förrgår, ett hemskt åskoväder och skyfall här. Så när det var dags att slå igen hade vi ingen ström och ovädret härjade fritt ute och min lust till att cykla hem var ungefär lika med noll så jag bad om skjuts hem av en vakt. När jag satt mig i hans bil åkte han till framsidan för att se hur de sista kvarvarande gästerna som stod och tryckte under taket skulle ta sig hem eftersom de hade kommit via cykel och jag blev kvar ensam i bilen. Efter ungefär tjugo sekunder upptäckte mannen i fråga att jag satt där i och kom fram till det nervevade fönstret och undrade om jag var ledig ibland. Jag svarade att ja, det är jag på ett sätt som om jag inte alls förstod vart frågan ledde i förhoppning om att det skulle avskräcka honom. Men det gjorde det inte och frågan kom om jag inte ville hitta på något någon dag.

Och ja... Jag ljög och sa att jag hade pojkvän. Det kändes enklast i situationen. Nu måste jag bara sprida ut på arbetsplatsen att jag har pojkvän ifall han kommer tillbaka någon mer gång.

Idag blev vi omkörda av en motorcykel som körde i hög, hög fart. Bakom föraren satt en flicka på uppskattningsvis fem år. Hon satt i det närmsta i en regelrätt splitt över bönpallen, hon kunde alltså inte på långa vägar nå ner till fotpinnarna. Detta matchade hon med att halvt hålla om mannen som körde, hennes armar var nämligen för korta att nå runt honom.

Hur tänker folk egentligen. Borde man inte ha lite mer respekt för det unga livet? Och även om hon faktiskt nått om gubben som körde och ner till fotpinnarna kan man ju knappast lite hundraprocentigt på ett barn som är max fem år att kunna hålla sig fast på en motorcykel som åtminstone körde hundra kilometer i timmen. Helt ofattbart för mig personligen åtminstone.

Samtal med pojke född 1986 efter att han berättat att det, åtminstone förr, på ön kallades för fem i två ragg, i stället för kvart i tre ragg, eftersom att krogarna stänger klockan två här.
Jag: Fanns det ens ragg när du var ung? Trodde bara man blev hoptussad med närmaste kusin?
Han: Nej nej, vi raggade upp varann fem minuter innan logdansen var över i Buttle hembygdsförening sen blev det häst och vagn raka vägen hem till torpet.

Idag har jag planerat att göra en lerkanin, baka matbröd, måla klart en teckning, göra ett eller två armband, leta reda på sådana där snygga hårfjädrar och ta en tur på stan. Det ser i nuläget dock ganska mörkt ut för mina planer eftersom att jag inte lyckats ta mig ur sängen än.

Igår hade jag mitt första möte med friheten sedan jag blev sjuk eftersom att jag äntligen var feberfri. Det var en snabb vända till affären för att införskaffa livsmedel. När vi kom hem gick jag och sov i två och en halv timme. Efter det var jag dock uppe hela dagen, på kvällen var jag däremot ett vrak så trött jag var. Men vaknade sju i morse så jag antar att jag är pigg nu?

Jag skulle dock gärna varit sjuk ett tag till, eftersom pappa utlyst stortädning idag...

Jag ser en överkörd igelkott på vägen.
Jag: Stackars.
Pappa: Han har det väl hur skönt som helst nu? Ligger där tvärdö, behöver inte ränna runt och leta mat hela dagarna.

Antal schemalagda arbetspass denna vecka: 5
Antal jobbade arbetspass denna vecka: 0
Skala 1-10 dåligt samvete för allt extrajobb det gett andra: 10

Nu tror ni kanske att jag inte fått något vettigt gjort alls nu när jag varit hemma och sjuk? Så fel ni har. Jag har nämligen kommit på det optimala sättet att äta äpple på. Man börjar med det vanliga:

- Ett grönt äpple, inget annat är ätbart. Sköljer det vartefter man spår sin kärlek i det. Idag är det exempelvis någon på J som är kär i mig, call me! Förberedelserna är därefter klara.

1. Kärna ur äpplet med en sådant där verktyg var det nu heter. Jag brukar få köra två gånger för att få ur kärnhuset.

2. Skiva sedemera äpplet tunt, tunt. Ju tunnare desto godare.

3. Ät.

(4. Om ni har barn kan ni kalla dem för äppelchips, det fungerar säkert.)

Jag tänkte aldrig på att mitt förra inlägg kan ha framstått som provocerande för en del av jordens befolkning. Exempelvis sådana som blev upprörda att det sjöngs om både kommande flickor och liggsugna pojkar i tisdagens Allsång. Eller varför inte hon i USA som stämde för bestående psykiska men efter att ha sett en kvinnlig bröstvårta i den så kallade Nipplegate-skandalen häromåret. Lägre stående varelser med andra ord.

Jag blir alldeles matt bara jag tänker på det. Hur fungerar sådana människor? Tror folk att barnen kommer bli seriemördare eller sexuellt avvikande bara för att de sjöng "Jag kommer, jag kommer..." när de var tretton år? För att inte tala om skenheligheten i det hela. Som om att låttexterna skulle varit mindre sexuella när de upprörda själva var små? Herregud, jag kunde varenda Spice Girls-låt utantill som liten och sjöng glatt med i kondomlåten och allt vad det är, och jag har då inte mördat någon på senaste. Inte är jag sexuellt avvikande heller. Och kom inte släpandes med att det är annorlunda för att de texterna var på engelska och de här på svenska för principen är den samma. De som är för små för att veta vad att ligga och komma är lider inte av det, och de som ändå vet springer knappast iväg och har sex bara för att de sjöng en låt i allsången. Ungar har sex i dagens samhälle** oavsett om de sjunger om sex rakt ut eller "inlindat i poesi" som i alla gamla låtar.

---

*Inte.
**Vilket jag i och för sig för all del tycker är avskyvärt, men knappast något man kan skylla på varken Maggio eller Amarillo. Det skulle jag snarare skylla på just alla skenheliga vuxna som låtsas som om att sex inte existerar och därav gör det så mycket mer spännande för småbarn att testa på. Vilket i sin tur leder till att barn får barn och könssjukdomar i drivor eftersom att vuxna vägrar ta sexualdriften på allvar och därför inte uppfostrar sina skyddslingar i sexet baksida och hur viktigt det är att använda skydd vid samlag. Den klassiska 7th heaven-amerikanska inställningen fungerar liksom inte. Det fungerar inte att förbjuda och fördöma och låtsas att det inte  finns, öppna ögonen och hjälp till i stället. Sex är bara märkvärdigt för att sådana som skanderar om avskyvärdigheten i saker som tisdagens Allsång tillåts göra sexupplevelsen så spännande för unga.

Nej, det blev inget tillfrisknande idag heller. Jag vet inte vad som är fel på mig. Tre dagar nu? Helt ofantligt. Nu när jag bara legat och mått som jag gjort har jag ändå haft fullt upp. Med att tränga undan känslor om framtid och hemlängtan exempelvis. Jag kan inte tänka på hösten utan att få omedelbar kramp i bröstet. För att inte tala om den allt för närstående tentan som jag aldrig skrev i höstas. Och, nej usch. Bara av att skriva det här får jag en vansinnig lust att lägga mig i fosterställning och liksom vagga fram och tillbaka. Alternativt hoppa utför ett stup så att jag slipper alltihopa. Ja, det hade inte varit helt fel att slippa allt elände.

Jahapp, det blev ju muntert det här. För att åtminstone försöka avsluta det här, inlägget - inte livet, någorlunda positivt så är jag hur som helst ganska nöjd över att vara sjuk just idag. Jag har nämligen fått rapporter om att det varit helt galet på jobbet idag, de fick kalla in extrafolk och allt. Något jag inte har något alls emot att ha missat.

Jag avskyr sol. Ja, jag vet. Läskigt med en sådan människa, jag är säkerligen en seriemördare in the making. Så är det i alla fall. Jag skyr verkligen solen och lever i skuggan så här års. Vad jag verkligen avskyr mest med solen, bortsett från den outhärdliga värmen, är solbrändhet. Jag tycker det är så fult. Eller ja, det bruna i sig har jag väl egentligen inget emot även om jag inte finner det speciellt attraktivt - men allt som inte är brunt. Dessa vidriga vita klädmärken som blir efter solen. Jag är alltid försiktig med solen men det går ju inte att komma ifrån tyvärr och nu har jag självfallet fått en brun urringning och nacke. Och ansiktet. Blä.

Jag förstår inte människors besatthet med att bli solbrända. Om det var meningen att vi skulle ha mörkare hud hade vi fått det från början. Och för att ni inte ska bli helt tokiga att misstolka det jag nu skrivit får jag väl förtydliga att jag här pratar endast om solbränna. Mörk hy som är det från födseln räknas inte in. Det är inte blä. Det är naturligt och därav fint. Ofta hanterar naturligt mörkare hy även solbränna bättre, det ser inte lika skadat ut som när ljusa personer solat.

Allt detta enligt min mening alltså. Det är helt okej för mig om ni vill spendera dagarna i solen eller solarium, men jag blir lite deprimerad varje gång jag ser mina solbrännebefläckade kroppsdelar.

Jag tycker väldigt mycket om personen/personerna som kom på det här med streaming. Precis när jag gett upp hoppet om att ha något litet att sysselsätta min feberkropp med kom jag på det. En nostalgiserie från ungdomens dagar. Jag velade, som jag velade. Till slut var det dock självklart. Dawsons creek. Vad annars?

Och så här flera år senare: Ja, jag avskyr fortfarande Dawson. Och ja. Jag är fortfarande förälskad i Pacey.

Blä. Klockan är halv elva och jag är redan urless på att ligga still och vila. Försökte komma på en film att titta på men nej, det har jag inte heller tålamod till. Försökte sova, men icke. Så jag får väl helt enkelt återuppta mitt läsande, men mina ögon känns ganska trötta efter gårdagen och även morgonens läsande så det lockar inte heller.

Jaja, i morgon måste jag verkligen vara på benen igen, så här kan jag ju inte ha det. Men å andra sidan bör jag ju snarare vara tacksam över att jag så sällan faktiskt är sjuk, och att det ändå är ganska "skönt" att vara det här på ön bland sällskap.

Igår gnällde jag över att jag inte fått tid att läsa. Idag har jag läst en halv Harry Potter-bok. Jag vaknade nämligen upp med magsmärtor/kramper i övre delen av magen, illamående och sedemera sällade sig även feber till sällskapet.

Jag vet ärligt talat om jag känner mig bättre eller värre nu, men jag hoppas verkligen att jag mår bra i morgon när jag vaknar åtminstone. Orkar inte med en dag till i sängen.

Jag: Jag skulle vilja måla om en möbel.
Pappa: Till vadå?
Jag: Vet inte.
Pappa: Alltså, vadå för möbel?
Jag: Jag vet inte. Ett bord, en stol, en pall, en bänk, något. Det verkar roligt.

Jag blev för övrigt kär i ett golv idag. Det var helt fantastiskt. Det var i gråmålad ek. Jag dog nästan så snyggt det var. Vill ha det nu nu nu! Tyvärr har jag dock ingenstans att lägga det. Men så fort jag får en plats att lägga golv på så ska det vara grå ek. Faktum är att jag vill ha allt i grå ek. Jag har ekmöbler hemma, undrar om man kan slipa ner dem och måla med någon slags genomlysande gråfärg? Eller ja, kan kan man säkerligen. Rent logistikmässigt är det dock inte speciellt enkelt, men hjälp så snyggt det hade varit.

Jag var på bilprovningen idag. Det fanns tre dörrar att åka in genom. I två av dörrarna jobbade det unga killar som, åtminstone på håll, såg ut att inte vara jättefula. Jag är för all del inte speciellt klassisk vad det gäller hela den här inställningen till "snygga" killar eftersom jag som huvudregel aldrig fullt kan uppskatta någon utan att ha ett hum om personligheten, men just idag var tydligen ett undantag. Självklart fick jag dock åka genom dörr nummer tre i stället där det fanns två ovårdade gubbar.

På tal om typiskt mig så hade jag i morse för första gången på evigheter möjligheten att inte behöva kliva upp i samma sekund som jag vaknade, i stället skulle jag ha tid att ligga och läsa bortåt en timme. Något jag verkligen längtat efter att få uppleva. Efter fem minuters läsande så knackar det på dörren och jag jagas upp ur sängen med orden att jag har tjugo minuter på mig att göra mig i ordning för att åka iväg på grund av ändrat tidsschema. Nu om jag har tur så kanske jag har tid att nöjesläsa lite på torsdag.

Vilken katastrof. Här börjar en ny LAG att gälla och det är inte  en enda som omedelbums straffas för överträdelse av den. Vart är det svenska rättssystemet på väg egentligen? Och polisen? Varför har inte varenda liten polis sprungit runt på stan och delat ut böter till alla som slänger skräp på marken idag? Va? Va? Va?

Apa, vilken dag det var idag. Fullt upp precis hela, hela dagen. Jag satte en bulldeg på jäsning. Tre timmar senare fick jag slänga den för att jag inte haft minsta möjlighet att baka bullarna. Det gick inte direkt bättre när allt började ta slut.

Människor blir väldigt griniga när det inte finns någon grädde har jag exempelvis fått uppleva ett oändligt antal gånger idag. "Förlåt mig att jag inte hade möjlighet att gå ut och mjölka en ko!" fick jag till slut lust att skrika åt idioterna. Men det gjorde jag ju inte. Det är som vanligt bara att be om ursäkt som om man tog på sig skulden för världskrigen och le medlidande. Jag hann inte ens med bokföringen idag, vilket innebär att jag har massor av skoj att se fram emot.

Nu tycker ni kanske att jag är gnällig och negativ, och det är precis så jag känner mig efter en dag som denna också.

Igår hade vi gäster och till kaffet på kvällen serverades kladdkaka. Det blev en bit över som Lillebror självfallet hade räknat med och sett fram emot att äta när alla gått hem och vi i huset gått och lagt oss. Precis innan jag går och lägger mig går jag förbi köket för att säga god natt till Lillebror och då ser han med plågad min på mig.

Lillebror: Jag kan ju inte äta kladdkakan nu!
Jag: Jasså? Varför inte?
Lillebror: Jag är proppmätt.
Jag: Jaha, låt bli då.
Lillebror: Ja, men om jag inte äter den nu så kommer ju pappa ta den till fikat i morgon och då får jag bara en liten bit.

Varpå han suckade och gick till fatet och långsamt började äta upp kladdkakan.

Kille* beställer sin tredje öl i baren.
Han: Det är gott att svalka sig med när det är så här varmt.
Jag: Ja, folk påstår det, jag har dock ingen personlig erfarenhet.
Han: Inte?
Jag: Nej, jag dricker inte.
Han: Inget starkt alls?
Jag: Nope. Eller, jag drack en stark cider en gång, men då spädde jag ut den med läsk.
Han: Jaha, så själva effekten uteblev alltså.

Var inne på en byggvaruhandel häromdagen och ute på deras brädlager så är det gångar med bräder som går ända upp till, det höga, taket. Jag fick lite lätt klaustrofobi av att gå runt där.  Och svindel. Framför allt en ovärdig rädsla för att bli begravd under alla de där brädorna.

"Är det här verkligen säkert? Kan de inte ramla ner på mig?"

Jag kommer inte ihåg vilken det var nu, men en radiokanal tjatade tre evigheter om att om man gick in och "like-ade" deras sida på Facebook så hade man chansen att vinna en Ipad när de nådde 25 000 "likes".

Jag vet inte. Men känns det inte aningen... fel? Snacka om att statushetsen gått för långt när en radiokanal mutar folk att gilla dem. Sorgligt och patetiskt. Det är verkligen så att jag önskar att alla som gick in och "like-ade" enkom för att ha chansen att vinna priset "o-likear" dem så fort utlottningen skett.

Alltid när jag gjort knut tar jag några bilder för att se hur det blev. Lite svårt att få reda på det annars utan handspegel. Det är dock inte alltid man träffar rätt. Den här bilden ser för all del bra tagen ut, men sanningen är den att jag riktade på att ta en bild på knuten i spegeln bakom mig. Och ja. Så blev det ju inte. Det blev en närbild på knuten och en liten glimt av mig i spegelbilden, en glimt långt från huvudet dock.

Föreställ er en förpackning med hundra grillpinnar i. Ett limstift. Och hundra små flaggor. Det har jag, bland tusen andra saker, roat mig med på jobbet idag. Det var faktiskt inte så hemskt som det låter, det var ganska skönt att inte behöva tänka ett tag. Men det kändes lite... ja. Innan sommaren svarade jag på en enkät där man skulle svara hur pass kvalificierad man var för sitt sommarjobb, över-, under-, eller lagom. Jag svarade redan då överkvalificierad eftersom att jag är det, och den här aktiviteten befäste minst sagt det ställningstagandet.

 

På tal om jobbet så har jag lite råd till allmänheten. Du får inte det du beställt snabbare för att du står och suckar högt och irriterat. Det kan snarare vara så att det tar lite, lite längre tid för att p ersonen som ordnar vad det nu kan vara du väntar på blir irriterad på dig och därför fördröjs i sitt arbete.

Råd nummer två är att innan du ställer frågan "Vad rekommenderar du?" först höra efter om det är personen du ber rekommendera som ska ordna det du frågar om råd efter. Ifall det är samma person är nämligen sannolikheten ganska stor att personen i fråga helt enkelt rekommenderar det som går snabbast och är mest smärtfritt.

Två råd som alltid är aktuella:
- Uppfostra era barn.
- Var trevliga.

Jag hittade klänningarnas klänning idag. På rea dessutom, 129 kronor. Två sekunder efter att jag kom hem satt den på min kropp och det lär den göra ungefär alltid förutom när den behöver tvättas. Nästa gång jag är inne i stan ska jag omgående gå tillbaka till Cubus, av alla ställen, och köpa den i svart också. Eventuellt att jag köper en till i orange ifall den här jag köpte idag skulle gå sönder.

Jag kommer i princip gråta om den inte finns kvar nästa gång jag kommer dit.

Jag upptäckte igår att jag är bättre på tennis med vänstern. Fascinerande tänker ni nu lite ironiskt, men det innebär faktiskt att det numera är två saker jag presterar bättre i med vänster hand/arm än i högern. Det borde väl göra mig dubbelhänt. Tidigare när det bara var en sak jag gjorde bättre med vänstern så har jag bara räknat det som en felkonstruktion, men nu när det är hela två saker måste det ju vara en regel och inte ett undantag.