annuendag

Idag vid matbordet.
Jag: Host, host, host!
Pappa: Nej, nu får du sluta.
Lillebror: Jaa!
Jag: Host, host, host!

Efter ett tags hostande:
Pappa: Nej, nu får du ta medicin.
Jag: Host, host, nej jag vill inte, host.
Pappa, reser sig och går till kylskåpet: Jo Therese, det måste du.
Lillebror: Jag hämtar sked!
Jag: Sluta. Host, host, host!

Pappa häller upp medicin på skeden Lillebror håller fram.
Pappa: Få i henne det där när hon hostat klart.
Lillebror, när jag slutat: Therese, nu öppnar du munnen och tar det här.

Nu, några timmar senare.
Jag: Host, host, host!
Pappa: Men Therese...
Lillebror: Sluta, annars blir det en sked till.

Jag har verkligen inget tillagningsbart här hemma. Eller jo okej. Rent faktiskt har jag paprika, citron, zucchini, purjolök, kyckling och råris liggandes i kyl och skåp; men...

Jag är inte ens lite trött. Väldigt opraktiskt när man har skola i morgon. Så lär bli Björn Skifs i sängen. Ja, när jag inte kan somna brukar jag, av något outgrundlig anledning, sjunga Björn Skifs-låtar.

Jag har lekt garderobsrensning idag, och det är bland det värsta jag vet. Inte för att det är fysiskt jobbigt, men psykiskt. Jag är världsbäst på att komma på anledningar till att spara kvar ett plagg som jag egentligen inte gillar längre. Det kan till och med vara fel storlek eller lite trasigt.

"Men jag kan ju ha det hemma" är en klassisk tanktereplik.

De här shortsen har i alla fall legat oanvända i min garderob i några evigheter. Det är min "Nolle P-uniform". Jag är kjol- och klänningtjej och under Nolle P var inte direkt en klädsel som lämpade sig och jag hade i princip bara ett par shorts, så jag använde dem. Ofta. Nästintill varje dag skulle jag till och med tro. Skulle inte alls förvåna mig om jag refererades till som "hon med de gröna shortsen".

I alla fall så har jag inte haft hjärta att slänga dem, men idag åkte de ut. Efter en lång debatt med mig själv.

Jag vet dock inte om jag vågar använda dem. De är så långt från Therese som man kan komma ungefär, förutsatt att man tar bort ytterligheter som exempelvis ishockeytofflan. Jag provade faktiskt ett par äkta Converse först i en fantastisk mörkblå färg, men det klarade jag inte. Det blev för mycket. Jag är ingen Converse-tjej, inte ens lite.

Inne på den där tyska lågpriskedjan... minns inte vad den heter nu, snubblade jag över de här. Hade varit överallt och hittat nada. Utan själva märket kändes det som om det skulle gå, och den lila färgen var fin. Och jag är ju pro mötandet av sina, orationella, inre demoner. Dessutom kostade de 129 kronor.*

Under provningen:
Jag: Den lila är ju fantastisk, men den är kanske för svårmatchad, vet inte om jag har något som passar till det?
Kompis: Fast du hade ju ett par lila skor förra året?
Jag: Hade jag? Ja, just det!

Faktum är att de lila som ligger uppe på vinden var ett av förra årets favoriter. Börjar känna att pappas suckar över mina skoinköp är berättigade nu när jag inte ens minns ett par av förra sommarens favoriter. Nu när jag tänker på det kommer jag dock faktiskt till och med ihåg att första gången jag använde dem var när jag var med just den kompisen.

Jag har ett problem. Jag har ju som sagt sett fram mot den här helgens fixning, i natt var jag till och med så uppspelt över allt jag skulle göra att jag hade svårt att somna.*

Idag när jag vaknade kom jag dock till en tråkig insikt. Jag kom nämligen på att jag åker till ön i veckan, alltså måste jag hinna klart med alla mina fixerier innan dess.

Måsten... Ja, alla sakerna jag gått och sett fram emot blev på ett ögonblick måsten. Så nu har jag inte lust att göra en endaste av dem längre...

Jag har nästan längtat ihjäl mig efter den här helgen. Ska ha en riktig fixningshelg innehållandes allt från skola till förrådsutrymme. Det låter kanske inte så sexigt, men så skönt jag kommer må när jag är klar.

Jag, tyst för mig själv: Nu stänger jag ner det här.
Stina, som satt bredvid och hörde: Ja, gör det.
Torbjörn: Vad viskar ni två om? Om mig?
Jag: Alltid om dig Torbjörn.
Torbjörn: Ja, jag förstår det. Ni viskade om att jag ser läcker ut idag. Visst gjorde ni?
Jag: Absolut.

---

Namnen är fingerade.

Igår flätade jag håret när det var bött så idag har jag haft lockigt hår. När jag kom hem i eftermiddags borstade jag ut det vilket gör att jag nu sitter med världens lenaste änglahår.

Mitt hår är faktiskt så extraordinärt mjukt och fint att jag borde ta hem en pojke ikväll enkom av aledningen att någon mer än jag borde tafsa på det.

Jag hade ingen matlåda idag för igår när jag kom hem var jag inte alls på matlagningshumör så jag tog den sista matlådan i frysen till middag och köpte helt enkelt en macka idag.

Under lunchen med grupparbetet.
S, allvarligt: Theereese..?
Jag: Ja?
S, fortfarande allvarligt: Man måste faktiskt äta mat.

Om vi nu väljer att borse från att jag inte tycker att det finns någon regel som säger att man måste äta just mat så var det hela väldigt roligt.

Och för sakens skull så var macka faktiskt inte mitt första val, det var det enda valet tillgängligt. För ni vet sådana där sallader, färdiga som man köper i plastförpackning? Sådana kan man ju inte köpa till lunch. Eller man och man, jag kan i alla fall inte. En sådan sallad brukar jag dela upp på två till tre måltider* för att det är så mycket i dem, och att köpa en sådan i skolan innevär att slänga minst hälften - något jag tycker är fel.

Ytligt bekant: Hej.
Jag: Hejhej.
Ytligt bekant: Ehm... du vet att du bara har sminkat klart ena ögat va?

Nog för att jag gått och blivit lite tankspridd på senaste men jag har väldigt svårt att tro att jag skulla glömma en sådan sak. Jag hann bara inte med det andra innan jag var tvungen att hämta den sista tvätten.

Fast i och för sig... Jag cyklade ju faktiskt hemifrån utan att ha tagit på mig kjol i höstas...

Idag lyckades jag få en tvättmaskin som ligger längre bort än den närmsta tvättmaskinen. Och jag hade massor av tvätt. I vanliga fall hade detta extrakånkande inte bekommit mig men med hostan blir det ganska outhärdligt.

Nästan framme vid maskinen inser jag dessutom att jag gått en omväg. Och slutligen: Väl framme vid maskinen kommer jag på att tvätt- och sköljmedel vore ju bra att ha med sig, om inte annat för syns skull.

Och det här, mina damer och herrar, var ljuspunkten/höjden av lycka/det bästa som hänt mig den här morgonen. Något som borde skvallra om hur resten varit. Och då har jag ändå inte varit uppe så mycket mer än en timme.

Jag: Du, vi kommer väldigt mycket nu...
Han: Jag har inte kommit än.

Jag hade tänkt att ta mig en promenad nu på morgonen och under denna svänga förbi affären för att köpa en kyckling.

När jag drog upp persiennen såg jag att det regnade. Jag har för all del både paraply och gummistövlar, men jag vet inte... det känns inte så lockande.

På väg hem från affären träffade jag en kompis.

Han: Hej!
Jag: Hej!
Han: Jag var precis och knackade på hos dig.
Jag: Jag var inte hemma.
Han: Jag ringde din mobil också.
Jag: Den är däremot hemma.

Usch vad jag är trögstartad idag. Vaknade strax innan åtta men har inte lyckats få något vettigt gjort än.

Häromdagen när jag kom hem gick fastighetsskötaren och städaren runt i området och grävde fram cyklar ur snödrivorna. Jag undrar om det stod som en egen punkt i anställningsavtalet eller om det föll under någon slags övrigt-rubrik.

Jag är så trött att jag knappt klarar av att skriva det här. Så nu ska jag sova.
MVH, Grandma/Baby Thess.

En i min grupp har lagt upp en "hemsida" för gruppen där vi kan lägga upp filer, etc. Är någon Google-grej universitetet använder sig av. På den här har han i alla fall även lagt in en nedräkning till julafton.

Känns väldigt aktuellt.

Jag har, sedan i höstas, letat efter de perfekta boxarna till min hyllgrej. I förrgår när jag var på stan såg jag, till min förskräckelse, att Tiimari hade utförsäljning eftersom att de skulle läggas ner.

Gick in en sväng och där stod de på en hylla. De perfekta boxarna. Med 50 % rabatt. Exakt hur perfekta de var upptäckte jag faktiskt inte förrän när jag igår packade upp dem: de sattes ihop med knappar. Hur coolt som helst.

I alla fall. Nu är jag helt plötsligt lite osäker på vart någonstans jag ska placera dem. Tanken har från början varit att de ska ersätta den egenhändigt utsmyckade kartongen, den gröna med gubbar på.* Problemet är att då syns inte detaljerna så bra. Ett dilemma när det är som värst.

Det finns en pojke jag gillar alldeles för mycket för mitt eget bästa. Det finns en pojke jag aldrig lyckats släppa taget om. Det finns en pojke som är världens snällaste som jag önskar att jag gillade. Det finns en pojke som är alldeles för rolig för att jag ska kunna vara oberörd. Det finns en pojke jag gillar som inte förtjänar det men som jag aldrig kommer sluta gilla. Det finns en pojke jag tror jag gillar bara för gillandets skull. Det finns en pojke som jag inte gillar längre men som jag ändå inte glömmer.

Om lite drygt 30 minuter ringer min väckarklocka. Lika länge har jag varit uppe. Inte direkt definitionen av "att sova ut".

Igår:
Lo: Vad många skor du har.

Idag, efter en tur på stan:

Det randiga paret är för övrigt inget egentligt par; när jag öppnade kartongen här hemma fick jag, till min förvåning, nämligen se att det var olika storlek på vänster och höger sko. Relativt övertygad om att jag inte bad om att få dem så.

Han: Vad drömmer du om?
Jag: Jag har alltid hoppats att jag en dag vågar göra ugnstekt kyckling. Så där när man har en hel kyckling alltså.

Jag: Usch, känns som om min röst är på väg bort igen.
Lo: Ja, du kan ju vara tyst då.

Jag tar tillbaka allt jag skrev om Lo, hur snäll hon är. Allt.

Halsont, migrän, täppt näsa och en ordentlig rethosta. Kombinationen är oslagbar. Ni kommer älska det. Om ni är självplågare det vill säga.

Lo är en väldigt rolig människa. I tisdags tackade jag nej till att närvara på festen hon ska ha ikväll. Igår förmiddag träffades vi i skolan och pratade om att jag var sjuk och skulle gå tillbaka hem till sängen och ligga där hela helgen.

Så igår kväll fick jag det här smset: "Åh nej vad tråkigt att du inte kommer imorn! Jag får..." Jag blev så klart lite konfunderad, hon hade ju trots allt vetat om det ett tag och dessutom träffat mitt sjukliga jag samma dag, men tänkte att det kanske kommit fel eller att hon hade missuppfattat mitt nej eller att hennes mobil blivit tillfångatagen med alien eller att det helt enkelt var något Lo-igt. Jag skickade i alla fall ett svarssms i den stilen och fick då följande svar: "Jo jag visste det men det kom liksom över mig nu."

Det var något Lo-igt alltså.

---

I mitt svarssms råkade jag även skriva med ett löfte att någon gång innan skolåret är över tacka ja till en inbjudan om hon inte tröttnat på att ge dem till mig innan dess. Hon skulle spara det smset. Jag glömde alltså den viktigaste regeln av alla: lämna aldrig skriftliga löften! Och sannolikheten att hon tröttnar fråga på två månader känns ganska liten eftersom att hon är en av de snällaste människor jag träffat.

Så nu har jag alltså någonstans kring dryga två månader på mig att skaffa mod nog för att våga gå på fest.

Jag: Några roliga helgplaner?
Han: Ska på hockey snart
Jag: På dagen?
Han: Ja, eller 18:30

Mina roliga helgplaner är att ligga i sängen. Nej, jag är inte frisk än. Jag tror på riktigt att jag kommer bli tvungen att läggas in på psyket, för jag är alldeles koko. Det tar verkligen att i en vecka ligga fast i sin säng.

Jag vågar inte ens tänka på hur många timmar jag legat här. Men jag vet att det är alla utom några igår när jag var i skolan och på apoteket - och nästan strök med på kuppen. Trodde att jag skulle svimma ett tag, något som för all del hade livat upp seminariet. Och några häromdagen när jag var i affären och nästan strök med på kupppen.

Definitivt inte mitt vackraste verk, men jag är faktiskt sjuk!

När jag gick i högstadiet fanns det i min klass ett tvillingpar, pojkar båda två. Och jag kunde för mitt liv inte se skillnad på dem. Nu var det inte så att vi var homies och hängde med varandra dagligen, men ändå. Väldigt pinsamt och definitivt något som jag än idag har dåligt samvete över när jag blir påmind om det.

Även när de hade olika hår (en rött, en svart) visste jag inte vem som var vem för jag kom inte ihåg vilken som hade vilket. Det fanns en kort period då jag faktiskt klarade av att se skillnad på dem, och några veckor på tre år är ju inte fy skam...

Pinsamt är det. Än värre är att ibland kallade jag dem för Karl och Kalle. Fingerade namn här och nu, men principen var den samma. Den ena hette Karl, men kallades för Kalle, och den andra Kent. Men i min, uppenbarligen dysfunktionella, hjärna blev det lite då och då att de hette Karl och Kalle - inte Kalle och Kent. Jag vet än idag inte om det var Kalle eller Kent jag spenderade lite mer tid med än den andre.

Något annat jag än idag inte har koll på är vilken av dem som kramade mig på bussen dagen vi slutade nian. När det var deras tur att gå av kom den ena av dem fram och kramade mig. Varför vet jag inte heller, berodde väl på någon slags överväldigande nostalgitripp sådär på fallrepets dag. En av dem blev jag i alla fall kramad av, Karl eller Kalle.

Pappa: Jag har satt in en peng på ditt konto.
Jag: Jasså? Varför då?
Pappa: Jo, så du kan köpa dig något gott att äta "gratis", nu när du är sjuk och inte kan bli ompysslad.

Min pappa är en bra pappa.

Sedan i söndags eftermiddag har det varit sol och jag har legat i sängen. I morgon måste jag till skolan för jag har en obligatorisk grej. Surfar in på en vädersida för att se till att det blir soligt och fint i morgon också så att jag kan gå hemifrån i mina snygga klackar och nya väska i solen och se fantastisk ut.

Molnigt och snö...

Tack gode gud för det! Jag hade nämligen sedan jag skrev den lyckats övertyga mig själv att det borde ha gått, så om jag hade fått U hade jag väl hoppat ut genom fönstret eller något liknande.

Först trodde jag faktiskt att det var U, för jag läste fel på studentportalen, så lyckan var extra stor när jag såg det där G:et.

Therese glad nu!

Idag har jag gjort något jag inte gjort under mina andra sjukdagar. Sovit under dagen. Jag vet att det är dumt att kämpa emot att sova när man är sjuk, men jag får sådan ångest när jag sovit bort dagsljus - till och med när jag är sjuk ochi nte gör någonting tydligen.

Nu sitter jag i alla fall här nyvaken och helt seg i kolan.

Jag har inte använt mig av pillren än, men i morgon kommer jag definitivt gå på pillerdieten om jag inte mår bra av mig själv när jag vaknar.

Det måste finnas en lag som säger att om man börjar må dåligt på söndag eftermiddag ska man ha blivit frisk till på torsdagen i den efter söndagen följande veckan?

Och enorma böter om sjukdomen lurade en på onsdagskvällen att tro att man gått och blivit pigg?

Sitter på sängkanten och tvingar i mig lite glass mot halsen. Stirrar ut i tomma intet och väntar på att klockan ska bli sovdags.

Men jag känner mig piggare i alla fall!

Jag älskar svenskar när vinter ska gå över till vår. Folk blir sådana idioter. Som idag när jag var vid affären, mötte en kille i tygskor och kavaj som jacka. Så typiskt Sverige att kasta kläderna bara för att solen tittat fram och temperaturen lyckats hitta sig över nollan.

För det är ju faktiskt + 1,8 grader ute nu. Det är ju jättevarmt. Verkligen. Undra hur många av alla avklädda svenska bananer där ute det är som skulle krypa in i kylskåpet med t-shirt och ofodrad skinnjacka och sitta där en timme.

Jag är precis tillbaka från sjumilen, vasaloppet, tour de france, ett par maratonlopp och lite andra liknande långlopp. Eller ja, jag var på apoteket och i affären - men det kändes som alla långlopp i hela världen.

Och ja, jag var på apoteket. Nu har jag gett upp. Jag har låtit det här eländet härska över mig i drygt två dagar nu för att låta det ebba ut av sig själv, men nu går jag över på piller. Febernedsättande here I come!

Ja, så var det den här detaljen med att bli frisk... Det har ju gått, sisådär. Idag har jag nämligen ingen röst. Vilket för all del inte spelar någon roll eftersom att jag är ensammast i världen. Skulle inte alls förvåna mig om alla andra dött och det bara är jag kvar, instängd här i min lilla skolåda. Lite som i 28 dagar senare - fast utan zombiesarna och några få överlevande.

Senare idag måste jag orka mig ut en liten sväng, jag behöver frisk luft. Ja, frisk luft kommer göra mig frisk ögonblickligen! Psykisk frisk om inte annat.

Jag: Fast jag tänker lite så här: Mindre slask för mig!
Han: Fast det är inte så mycket slask faktiskt.

Nehe, självklart inte. Men i morgon, när jag ska vara frisk, då lär det forsa slask längsmed gatorna.

Jag orkar inte vara aktiv i längre stunder så som jag mår nu, och de aktiva stunderna är allt annat än överdrivet aktiva, och då får man helt enkelt se till att roa sig bäst man kan under de korta, lite aktiva, perioderna.

Idag till exempel bytte jag profil och ringsignal på min mobil. Var lite som att få en helt ny telefon, Gick från grå interör till svart. Efter det var jag tvungen att vila en stund.

Jag är väldigt ynklig som sjuk. Väldigt ynklig. Så pass att jag efter ett hostanfall lägger till en extra hostning, en som låter ynklig och ackompanjeras av rådjursögon och putande underläpp. Att jag gnyr lite extra högt när febern gör mig yr när jag reser mig upp. Att jag... ja, ni förstår.

Problemet är att jag bor själv. Det finns alltså ingen annan här än jag själv som lägger märke till mig, och jag tycker ju redan synd om mig själv. Något som gör att mina ynkligheter blir ännu ynkligare för att det inte finns någon som uppmärksammar dem. Ond cirkel med andra ord.

Jag som var väldigt bestämd igår när jag gick och lade mig. Idag skulle jag vara frisk! Men det är jag inte. Försökte trotsa febern, slokigheten och halsontet. Något som endast resulterade i att jag nästan svimmade i duschen.*

Var bara att ställa in dagens planer och återvända till sängen. Driver mig till vansinne att bara ligga här och inte orka något.

Jag hade absolut räknat med att bli krasslig efter de gånga veckornas intensiva stress och fokusering. Omtentan i fredags var kulmen och alltid när man haft en sådan period och när man sedemera slappnar av kommer basiluskerna som ett brev på posten.

I alla fall för mig. Jag har ett immunförsvar som försvarar mig genom det mesta, men just dagarna efter kulmen då orkar inte ens mitt immunförsvar stå emot. Jag är ju trots allt inte Superwoman.

Speciellt inte vid sjukdom - det hanterar jag inte bra alls.

Jag har ingen som helst förmåga att tidsplacera händelser, varken personliga eller värdsliga. Jag minns helt enkelt inte sådant.

Men nu i kväll när jag letar efter en grej på spotify så kommer jag förbi låten här ovan. Den släpptes år 2002. Jag kan sjunga med hela låten igenom, utantill alltså.

Varför minns jag låttexten till Through the rain när jag inte minns vilket år jag gick ur gymnasiet?

Jag säger då det...

Jag har ont i höften. Mår illa. Kan knappt svälja för det medför intensiv smärta. Har sovit för lite. Och så vidare.

Efter veckan som varit är jag helt dränerad på kraft, ork och vilja av psykisk karaktär. Kände att jag behövde gå av mig veckan - det tog några timmar.

Väl hemma kom jag på att jag glömt utföra ett ärende jag var tvungen att utföra idag och eftersom att jag är en daredevil bestämde jag mig för att ta cykeln*. Var en isbit som hade suttit och smält, och sedemara fryst, i mitt lås så jag fick börja med att bli väldigt intim med det. Skönt med lite action - speciellt som jag suttit och haft låten nedan på repeat under många timmar i veckan.

Det börjar närma sig den där tiden då det är dags att skriva på ett kontrakt där man förbinder sig att tvätta händerna varje gång efter att man har varit på toaletten, inte tillaga möglig mat och inte heller peta i näsan.

En annan grej är att jag måste ha uppsatt hår. Något jag inte gillar. I alla fall inte offentligt. Hemma är det ett krav för överlevnad, men i övrigt finns det en anledning till att jag har långt hår. Det är fint att ha utsläppt helt enkelt.

I alla fall så kom skapelsen ni kan se här bredvid som i en dröm till mig. Eller alltså, det var väldigt tidigt på morgonen när jag skulle tvätta - så det kändes som om jag ännu låg i sängen och drömde.

I alla fall så gillar jag den.

På den här bilden ser man för övrigt ganska tydligt vissa... nyansskillnader i mitt hår.

Och när vi ändå är på ämnet: Jag har lovat mig själv att låta mitt hår vara i fred åtminstone tills i höst... Jag har redan börjat snegla lite på toningar för att få tillbaka det riktigt mörka jag hade innan den här toningen jag har i nu började försvinna.

Det kommer med andra ord bli en lång vår och sommar.

Det gick faktiskt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig idag. Och då räknar jag inte med den uppgiften vilken de hade skickat med lösningen till...

Nej, det blir med största säkerhet en omtenta till för mig. Men jag är ändå nöjd med min insats. Igår bröt jag ihop totalt men lyckades resa mig och fortsätta. Och det, det är stort för mig.

Det är klart att jag inte ser fram emot att gå dit och misslyckas än en gång, men vad kan jag göra? Jag är helt enkelt inte duktig nog.

Det enda som är riktigt, riktigt jobbigt är det faktumet att jag måste berätta det för pappa. Det kommer inte att bli ett trevligt samtal.

På väg hem, efter åtta timmar i skolan, märkte jag att jag fortfarande hade nattörhängena på mig.

...och lite till svordomar.