Är det meningen att pappa ska vara mer entuastisk?

Min pappa är extremt entuastisk över min lägenhet. Mycket mer än vad jag är. Det är inte så att han är glad över att jag ska flytta, tvärtom, utan han är så till sig över den eftersom att det har gett honom chansen att planera så mycket. Ända sedan hela den här cirkusen började har han varje dag tagit fram sin gamla slitna kalender och planerat. När vi ska åka till fastlandet, när vi ska åka hem, när vi ska se på lägenhet, när vi ska flytta och så vidare. Han fullkomligt älskar det. Han är nämligen gammal militär, ett gammalt planeringsfreak. Planera är bland hans absoluta favoritsaker, näst efter sill och kokt färskpotatis med dill. Att tänka igenom olika strategier och lösningar. Varje morgon då jag går upp har han redan suttit vid datorn någon/några timmar och kollat på olika saker som han direkt måste visa.
Imorse var det hur man kunde möblera om rummet och så hade han räknat på hur mycket det skulle kosta per år att ta en av lägenheterna med fler kvadratmetrar. Senare idag, eller möjligtvis i morgon bitti så ska jag få beskåda lägenhetshuset med närliggande område på satelitbilder.
Helt på tal om ingenting kan han plötsligt häva ur sig saker i stil med "Den där fåtöljen kan man ju alltid ställa mot den andra väggen och flytta TV:n till en vridbar bänk så kan du se i sängen också om du vill". Fin tanke, absolut - men jag har väl aldrig någonsin kollat på TV i sängen? Åtminstone inte här hemma. Aldrig förstått facinationen över att ligga i sängen och se på TV som resten av världen verkar besitta, ganska så obekvämt. Föredrar soffor, känns mer naturligt. TV i sängen har aldrig varit ett moment i det här huset. Inte där vi bodde innan heller. TV ser man i soffan, fåtöljen eller vid matbordet. NUmera vänds även ena så att man kan titta i uterummet.

Antar att det är bra för honom att ha något att lägga fokus på. Känns dock väldigt fel att han är mer involverad och bryr sig mer om det här än jag. Dessutom får jag dåligt samvete när han påpekar att jag inte alls verkar bry mig, han blir så besviken när jag inte hoppar jämfota över det han kommit på. Finns flera olika anledningar till det. Till exempel så hur ska jag kunna engagera mig? Han har ju redan bestämd hur det ska vara, vart soffan kanske kan få plats, vart man ska ställa skrivbordet och den obligatoriska bokhyllan. Jag vill inte ens ha någon soffa. Eller visst, men det är inte min första prioritet. Men först och främst beror mitt oengagemang på att jag vet ju ännu inte om jag kommit in. Vill inte börja planera och bestämma saker innan jag ens vet om jag ska bo där? Onödigt att bygga upp en fantasivärld innan man vet om det ens kommer ske. Är sådan jag är. Lever i en svart-vit värld. Dessutom så lär allt bli precis som pappa vill ha det i alla fall. Han är nämligen extremt barnsligt när man kommer till sådant där. Om man inte håller med honom blir han tjurig och skäller bara resten av dagen. Knappast något man orkar med. Så han får väl hållas så får jag göra det som jag vill ha det sedan när han åkt hem därifrån. Är ju trots allt han som står för inflyttningskalaset rent ekonomiskt och på alla andra plan också för den delen. Möjligt att jag får packa själv, fast han lär lägga sig i det också. Lite hederligt "pappa betalar". Tur för mig det, annars hade det blivit väldigt jobbigt i början. Kommer inte jättelångt på sjutusen när man ska ha allt som behövs för skolstart på den högre nivån.
Jaja, så länge han har roligt så är det väl bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback