annuendag

Grupparbete idag. Någon gång strax efter nio var det kaffedags.

Gruppmedlem: Någon mer som ska ha? Therese?
Jag: Nej, tack.
Grannen: Jorå nu ska vi lära dig dricka kaffe. Det är dags nu. Vi kan hålla fast dig om det krävs.
Jag: Aa, och sedan när föreläsaren undrar hur grupparbetet gått kan vi svara "bra, vi har dock en polisanmälan att ta itu med".
Grannen: Precis, men kommer ju inte bli något av den. Fyra killar mot en tjej, vem kommer de tro på liksom?
Jag: Nej, det är sant. Jag har ju dessutom utmanande kläder på mig, jag visar ju faktiskt underarmarna, så jag har ju bara mig själv att skylla.

Vartefter konversationen gled över till hon som ska få hälla syra i ögonen på den där killen som hällde syra på henne efter att hon tackat nej till hans frieri. Tätt följt av en genomgång av obehagliga torteringsmetoder använda genom tiderna, för att slutligen landa i en genomgång hur killarnas, tre av fyra, snusande artade sig. Tydligen  har det kommit en ny, eventuellt nikotinfri - jag lyssnade inte så noga, sort som river i bra.

Jag är så trött att jag nästan, nästan avlider. Inte riktigt kanske, men ögonen går säkerligen i kors. Vad gör du då här, tänker ni säkert då. Ärligt talat undrar jag själv. Har av någon aneldning inte alls lust att gå och lägga mig, trots att jag inte kan minnas senast jag var så trött som jag är nu. Om inte annat borde det här svamlet övertyga om saken.

Inte hänt mycket förutom skola idag. Om man inte räknar med att jag spelade bort huvuddelen av mitt batteri på iRunner. Och jag vet inte hur ni känner, men jag räknar det då inte. I morgon har jag planerat att ha en produktiv dag med allt från städning till pluggning till ritande. Vem vet, jag kanske går all in och till och med går ner på stan och köper målargrejer.

Idag skulle jag fylla på min vattenflaska på universitetet och vi var på ett sådant ställe där det bara går på handikapptoaletten på grund av tvättfatsstorlek. Självfallet var den upptagen så jag väntade. En i klassen kom förbi och sa åt mig att om jag vek min flaska gick det i de vanliga. Jag informerade då honom om att jag är tjej så jag klarar inte av att vika min flaska. Han påstod motsatsen. Lo, som, vad jag vet, är tjej, provade att vika sin, men det fungerade inte. Fascinerande, jag vet - men jag kände ändå att den anekdoten var snäppet vassare än hur jag glömde att ta med sked till min thaisoppa vilket innebar att jag blev tvungen att köpa en plastsked på campus.

Nu kan jag inte komma på något mer att skriva för att fördröja tiden innan jag måste krypa ner i sängen. Så om ni höll ut hit: Sov gott!

Idag stod jag på ett apotek, gud vet vilken sort efter att monopolen lades ner och det nu finns tusen olika, och tänkte högt för mig själv "det var inget mer än solskyddskräm jag skulle ha va?". Senare stod jag på glitter och hade för mig att det var något därifrån jag skulle ha, men kastade bort tanken eftersom jag inte kom på vad det skulle ha varit.

För det var ju inte alls så att hudcreme (apoteket) och nya hårsnoddar* (glitter) var på toppen av min lista över saker jag behövde köpa. Inte alls. Men, jag måste ändå ner på stan någon dag för att införskaffa penslar och färg, så det får väl helt enkelt bli något att se fram emot att införskaffa, och lida av att vara utan tills dess.

Lo var dock roligast.
- Vi kanske kan gå till stadium, jag skulle behöva kolla på löparskor.
- Eller förresten, jag gör det nog till ett enskilt projekt en annan gång.
- Fast... vi skulle ju kunna gå förbi en snabbis bara för att se om det där erbjudandet finns kvar? Bara för att kolla.

Och ut från affären kom hon med löparskor. Själv köpte jag blommor. Dock inte på stadium.

---

*På grund av mitt hårs längd och tjockhet måste jag ha två snoddar för att hålla håret uppe. Efter ett tag räcker det inte med två för de blivit slappa så då måste jag använda tre. Det i kombination med allmän ovarsamhet som gör att jag tappar bort dem gör att omsättningen på snoddar är hög. Och det är bara glitter, vad jag sett, som har de utan metallgrejer.
**Alltid det jag har hemma.

Gick och njöt av hur lugnt och fint det var, så bakom ett hörn vällde två lass med bussturister fram. Jag hade tur att det hade blivit ett litet glapp mellan dem, annars hade jag nog stått där än och försökt komma över till andra sidan gatan.

Jag känner en enorm lust att måla, rita, städa, rensa, skrubba ugnen och badrumsgolvet, ta en promenad dubbelt så lång som den vanliga, lyssna på massor med musik, baka bröd, göra ny design, plugga, måla om några prydnadsgrejer, tvätta, sy upp gardinerna, plantera om blomman, gå på stan, sträckläsa flera böcker, organisera skorna och garderoben, testa min nya bakmaskin, älska allt och alla, ÅKA TILL KOLMÅRDEN, tvätta fönstrena och hur många fler saker som helst.

Fast ändå inte.

Idag när jag var på väg mot ett övergångsställe stannade bilföraren innan jag var ens i närheten av att gå över. Han hade utan problem kunnat köra över, backa, köra över igen för att backa tillbaka och då hade det varit dags för honom att upprätthålla zebralagen och stanna för mig.

Hur tänker man då? Ja, uppenbarligen hade han inte bråttom någonstans. Överlag tycker jag det är frustrerande när bilister stannar trots att man fortfarande har lång väg kvar till övergångsstället. Visst, det är väl* säkert och sådär men det är ju skillnad på säkert och överdrivet säkert. Dessutom sätter det ju press på gångtrafikanten att behöva öka sin takt bara för att någon står och väntar.

Men inte jag nej. Speciellt inte idag när det var så otroligt överdrivet. Jag funderade ett tag på om jag inte skulle gå över alls för att det kändes lite som om han precis lika gärna stannat för att köra en rivstart när jag var mitt framför hans bil.

---

*För någon tid sidan, ganska så lång tid sedan, satt jag på MSN med en jag känner och han skriver alltid väl i det här sammanhanget med bokstaveringen väll. Jag hade aldrig påpekat det men till slut blev jag trött på det hela och nämnde lite försynt att det stavas med ett L. Han hävdade motsatsen, och han var så säker på sin sak och han är en smart pojke så jag blev faktiskt osäker. Jag kollade dock inte upp det, men jag har i största mån försökt undvika ordet. Tills idag. Idag slog jag upp det i SAOL, och självfallet hade jag rätt. Jag är dock besviken på mig själv att jag tvivlade.

Idag har jag roat mig med att läsa igenom trettiotre väldigt tråkiga och invecklade sidor text. Jag har fått understrykningsarm. För er mindre bevandrade i ämnet uppstår en understrykningarm efter konstant understrykande av text med blyertspenna och markeringspennor - i fyra olika färger.

På någon nivå tycker jag att det borde räknas som självskadebeteende. Jaja, nu är jag åtminstone klar och kan roa mig med min bok. Jag gjorde misstaget att börja på serien skriven av Virgina Andrews som startar med Skuggor i skogen. Jag har ingen aning om hur många gånger jag läst mig igenom de böckerna - men jag kände häromdagen att det var dags igen. Så det är vad jag sysselsatt mig med om mornar och kvällar ett par dagar nu. Är snart igenom tredje boken, bara två böcker kvar då. Sorgligt men sant. Fast samtidigt bra, jag lär knappast ha tid att läsa skönlitterärt under nästa kurs.

Och om jag nu skulle få skönlitterärabstinens har jag hur många andra bokserier som helst att återbesöka. Exempelvis Janet Evanovich's Plum-serie om sjutton, eller vad det nu kommit upp i, böcker exklusive alla böcker utanför den officiella serieföljden. Och John Marsdens om ungdomarna i ett krigshärjat Australien - det är nio böcker om jag inte missminner mig. I could go on forever. Jag älskade böckerna när jag först läste dem i högstadiet/gymnasiet och jag gör det än. Så det så!

Någonstans mellan en och två decimeter.

Jahapp. Ny vecka i morgon alltså. Vet inte alls hur jag ska orka med den här kommande veckan faktiskt. Jag har hela två timmar skola inplanerade. Två timmar! Förstår ni vad de kräver av dagens studenter!? Tur att det inte ligger någon inlämningsuppgift på det för det hade jag bara inte klarat av.

Skämt och sido så känns det skönt. Om jag inte redan varit hemma i vår hade det nog fått bli en tripp till ön. Vad det blir i stället får vi se, men jag måste ju ta vara på min sista tid som ung. Inte alls långt kvar tills jag blir gammal nu. Jag säger då det.

Har haft storrensning av en garderob och min hall idag. Två ställen som senaste veckan kommit att bli allmän avlämningsplats för allt jag haft i händerna vid passerandet av nämnda områden. Det gick hur bra som helst. En överfull stor pappkasse full med skräp, framför allt gamla papper, och ett helt garderobshyllplan ledigt att lägga nya saker på.

Ett litet problem nu när jag skulle sätta mig med sista inlämningsuppgiften dock. Den inlämningsuppgiften som endast utgavs i pappersform och därmed inte finns att tillgå på internet. Jag hittar den inte. Puts väck. Med största sannolikhet lyckades den på något vänster åka med i skräpkassen. Så lyckat.

Jaja, jag får vänta till i morgon och höra av mig till någon annan på kursen och se om de kan ge mig uppgiften. Frågan är bara vad som är lämplig tid att ringa efter valborg, ifall de varit ute i kväll menar jag. Ja, det är ju morgondagens bekymmer det.

Suck. Att jag ska behöva vara så klantig.

Idag har jag gjort massor. Problemet är att jag fortfarande har ungefär dubbelt så mycket massor kvar att göra. Det känns inte okej. Dessutom gjorde min lilla improviserade sovstund att jag föll efter lite i schemat.

Jag somnade inte alls med flit. Jag skulle bara vänta på att en kräm skulle torka in och under tiden det hände tänkte jag att jag lika gärna kunde ta tillfället i akt och ha en liten paus i alla göromål. Inte mycket man kan göra samtidigt som man torkar liksom. Och jag började pausen sittandes. Sedan halvliggandes stödd mot kuddarna, och innan jag visste vad ordet var så var jag helliggandes. Efter det är detaljerna lite suddiga men jag vaknade efter en stund och mådde precis så där vidrigt som man mår efter att ha dagsovit.

Men nu ska jag åtminstone försökta ta mig själv i kragen och släpa mig till spisen och laga middag. Jag antar att någon naturlig instinkt kommer ta över så att det inte känns allt för betungande - det är ju trots allt där jag hör hemma.

Ja, det har minst sagt varit en bra dag idag. Jag hittade den där perfekta läppstiftsnyansen jag pratade om häromsistens. Jag hittade perfekt storlek på taveldukar och ett billigt, men fungerande, staffli. Dessutom blev trycket på tygkassarna jag beställt fantastiskt bra, mer om det en annan gång när jag orkar skriva om det, och jag hade fått mitt stora H&M-paket.

Mitt enda klagomål, för allt är ju aldrig perfekt, är väl i så fall att jag är trött. Det har varit en ansträngande vecka och en lång dag på stan, så ska bli skönt att få somna senare ikväll.

Hela min kropp överlevde finfint efter fredagens vedbackning, och som tack som det tänkte jag bege mig ut idag igen. Jag skulle dock gärna klara mig utan jeansen, jag förstår inte hur ni byxmänniskor klarar er från att bli koko. Det är ju obeskrivligt olidligt.

I morgon ska jag och klippa mig, och det ser jag inte fram emot ett dugg. Eller ja, det ska för all del bli skönt att bli av med de slitna topparna, men det överväger inte på långa vägar sorgen över att mitt hår i morgon inte kommer vara långt längre. Personer med skevare längduppfattningsförmåga än frisörer får man leta hårt efter. De visar alltid upp att de ska klippa av en centimeter, så går man därifrån med fem-sju centimeter kortare hår. Usch! Förhoppningsvis hinner åtminstione någon centimeter komma tillbaka till sommaren. Föga troligt jag vet, men jag måste få leva på hoppet.

Nej, är väl bara att gå ut och börja stapla. Maskinerna rör jag aldrig, anledningen till det kan närmast beskrivas genom Lillebrors standardfras när jag råkar komma för nära något slags instrument, såsom en domkraft, sax eller hjullastare: "Ajaj, rör inte den här. Det är ingen spis det här!".

Idag skulle jag hjälpa pappa på vedbacken. Efter att ha krånglat på mig långbyxor, jeans(!!!), tröja, skjorta, gammal jacka och mina gummistövlar gick jag ut till pappa. Hållandes i ett par arbetshandskar.

Jag, buttert: Du har faktiskt en son till sådant här.
Han: Det är väl bra att jag kan ha användning för min dotter för sådant här också?
Jag: Men det är ju inte till sådant här du har uppfostrat mig? Se här, jag har silverglittriga, långa naglar, om jag var uppfostrad till sådan här hade jag ju inte haft de här naglarna?
Han: Det är aldrig för sent att börja.

Så, det har jag roat mig med idag. Jag har en svag känsla av att mina armar och min rygg kommer vara lite kinkig på mig i morgon efter att ha burit och staplat bortåt två kubik ved.

Ett säkert tecken på att man börjar bli gammal måste vara det jag upplever här och nu. Sitter nämligen och är bitter över att jag inte börjar klockan åtta idag. För om jag hade börjat klockan åtta hade jag varit klar klockan tio när jag nu i stället börjar.

Om jag ännu vore ung hade jag väl hellre inte börjat alls? Ja, jag vet inte jag. Irriterande är det i alla fall. Jag har viktigare saker att göra med mitt liv än att sitta här och vänta. Åka och införskaffa livsmedel till exempel. En sak jag för all del kunnat göra innan skolan om det inte vore för att affären inte öppnar klockan åtta.

Vad är det för diskriminering mot klockan åtta egentligen? Det är ett fint klockslag. Speciellt så här års när det är ljust.

Idag har jag "spräckt" mitt pluggschema. Men en promenad om två timmar med en lång pojke måste vara en giltig ursäkt till för sen inlämning. Om inte det är en giltig ursäkt vet jag inte vad som skulle kunnas tänka vara det.

Jag skrev ju i förrgår om hur jag inte hänger med. Om hur tiden går för fort etc. I morse vaknar jag, kollar på klockan, den är halv sju, och jag kliver upp och börjar plugga.

Sitter och bråkar med källor och efter ett tag slänger jag ett öga på datorklockan. Helt plötsligt är klockan halv nio. Hur kan det ha gått två timmar? Jag förstår inte. Sitter och är extremt förvirrad över hur jag kan ha spenderat två timmar med att bråka med diverse materialsidor.

Så långt, långt där inne i hjärnbalken börjar något litet ljus att gry. Och till slut lyckas jag med bedriften att komma ihåg att det är ställa om klockan-dagen idag. Det borde ju annonseras om ordentligt tycker jag. Exempelvis att någon går runt och knackar på hos folk och påminner dem.

Det här är nämligen inte första gången jag missat dagen för tidsomställningen...