En teori.
Som med allt annat finns det en anledning till det. Dels beror det förstås att min uppväxt inte var en sådan där kroppskontakt var något som nyttjades. Inte min familjs "way to go". Men framför allt skulle jag kunna tro att min ovilja till kroppskontakt kan bero på följande episod.
Det var på högstadiet, med största sannolikhet i sjuan.** En kille i min grupp gick fram och kramade mig, utan någon egentlig anledning. Efteråt så sa min kompis att det självklart bara berodde på mina stora bröst. Och så var det, det var anledningen till att han kramade mig; ingen tvekan om saken. Jag förstår även så klart att det var han som var dum i huvudet*** och att det inte var mig som det var något fel på - så här i efterhand.
Men där och då kände jag mig så smutsig och äcklig. Det blev en självklarhet att ingen ville röra mig av någon annan anledning än av mina bröst. Som en kul grej att få känna dem.
Nu kan jag ju inte med hundra procent säkerhet säga att det bland annat är därifrån det här ogillandet av närkontakt bottnar ur - men det skulle inte förvåna mig ett dugg.
**Jag kan, även det som bekant, inte tidplacera händelser.
***Läs: hormonstinn pojke.
Man kan inte förstå saker man inte upplevt.
Något som ibland gör mig arg är personer som inte har någon som helst förståelse för hur någon kan ha svårt med att ge upp ett beroende. Fast å andra sidan så har jag förståelse för att om man aldrig varit i den situationen kan man aldrig föreställa sig hur det är. Det är inte så att man vaknar en dag och tänker idag ska jag sluta med [infoga valt beroende här].
Ibland hör man ju i och för sig talas om sådana som gör så, men jag kan inte låta bli att tro att de i så fall inte var fast ordentligt i träsket. Sedan så är det förstås skillnad på beroende och beroende. Tycker jag i alla fall.
Min poäng är i alla fall att man kanske inte ska vara så snabb med att dömma personer som håller på med något som anses/är oacceptabelt för att de inte slutar med det. Bara för att folk omkring säger att de måste sluta, betyder det inte att det är något självklart.
Jag slutade med mitt beroende för ungefär ett och ett halvt år sedan. Egentligen så skulle det ha varit ungefär ett år mer, men jag hade ett litet återfall förra våren. Men jag tänker närapå dagligen på det, så är väl egentligen bara den aktivt fysiska delen jag är av med. Och med närapå menar jag att det kanske är en eller två dagar i månaden som min hjärna åtminstone inte snuddar vid tanken. Till saken hör att jag ens inte satt sådär överdrivet djupt i träsket. Finns personer med samma beroende som är/var tusen gånger värre än vad jag någonsin var.
Jag kan bara hoppas att jag någon dag, helst snart, kommer kunna släppa tanken på mitt beroende helt. Problemet är väl att jag inte tror det. Jag tror aldrig att det kommer släppa helt, men förhoppningsvis nästan helt. Framför allt så hoppas jag att jag är fri från agerandet nu, och inte faller tillbaka.
I alla fall så tycker jag att man ska ta det lite lugnt med dömandet. Jag vet i alla fall att jag ska sluta irritera mig på personer som röker. Inte på sådana som börjar att röka, för om man börjar röka nu så är man dum i huvudet, men på de som inte slutar. I alla fall så ska jag försöka, för jag vet inte hur det är.
Jag avskyr att leva i ett samhälle som säger åt mig att jag inte får vara tjej.
Jag läste exempelvis om en tant som förfärades över att det bara var 25 % av det kvinnliga könet som läser på KTH och att det måste ändras så att det blir mer jämställt. Det är dagens samhälle, om det inte procentsatsen är lika så är det fel. För det kan ju inte vara så att flickor kanske inte vill studera på KTH? Men eftersom att det är jämställdhet vi hela tiden eftersträvar så ska de där 25 % ökas, hur det går till spelar inte så stor roll, minst 50 % ska det vara annars är det dåligt. Och då undrar jag: Ska man verkligen tvinga personer av det täckta könet att studera på KTH bara för att få det jämställt?
Hela tiden kan man läsa om hur man ska göra för att locka det kvinnliga könet till olika saker, exempelvis till KTH:s utbildningar. Med andra ord säger man då att man måste lura tjejerna att göra något som de uppenbarligen inte finner något intresse i, och det bara för att man ska kunna säga att det råder jämställdhet på utbildningarna. Men jag antar att det är naivt av mig att tro att man ska få studera precis det man vill studera.
Genom att hela tiden eftersträva jämställdhet så säger man samtidigt att det inte är okej att vara tjej. Små flickor får idag inte leka med dockor, ha rosettprydda klänningar och ha tekalas. Istället ska de leka med bilar, precis som pojkarna gör. Och i dagens samhälle så ska helt plötsligt alla tjejer vilja ha samma jobb som killarna har. Det är ofint att vara dagisfröken. För att inte tala om hemmafru! Vem vill år 2009 frivilligt vara hemmafru!?
Jag förstår inte varför det har blivit så fult att tillhöra kvinnosläktet. Självklart förespråkar jag inte att alla kvinnor ska stå fastkedjade vid spisen och föda ungar - men jag tycker att man som tjej ska få välja vad man ska göra av sin framtid. Jag tycker absolut att det ska vara en självklarhet att man har en möjlighet att studera på KTH, men jag anser inte att det ska vara självklart att jag ska vilja studera på KTH - bara för att det är det mer jämställda alternativet.
Förr eller senare måste alla feminister där ute inse att det faktiskt är skillnad på pojkar och flickor. Och att skillnaden går utöver könsorganen. Man kan inte tvinga flickor att bli pojkar. Åtminstone så tycker jag att det är fel.