Det är i alla fall min åsikt.
Den personen i paret vilken har blivit bedragen har ofta som vana att anklaga personen deras partner var med, vilket är helt fel tycker jag - förutsatt att alla tre inte känner varandra så klart. Men om jag är en främling till tjejen är det inte mitt ansvar att de till att hennes pojkvän är trogen, en åsikt jag fått en del otrevliga blickar för. Eller ja, mitt ansvar att han håller sig på mattan är det ju inte annars heller, men då är det min skyldighet att inte umgås med en kompis kille.
Sedan behöver man ju så klart inte gå in med avsikten att snärja en redan upptagen person, det tror jag nog inte att jag skulle göra - men man ska aldrig säga aldrig som det så fint heter.
Fast just i det här fallet var jag varken den första* eller sista pojken i fråga umgicks med utanför förhållandet, något hon i förhållandet borde ha insett skulle komma att ske redan innan de blev tillsammans med tanke på pojkens bakgrund. Men, folk tror ju att de kan ändra på personer.
*Ja, första vet jag för all del inte bekräftat, men det skulle förvåna mig mycket om det inte fanns fler innan mig.
Säger allt.
Finland: Indeed
Vad man inte skulle göra för en lång, blond pojke nu...
I am.
Jag måste tyvärr erkänna att jag är lite besviken på Aguileras nya, den passar mig inte riktigt. Men balladerna är underbara. Speciellt den här.
Trött.
Ja, några sådana finns det säkert som har det värre än vad jag har det.
Flera gånger om.
Varför har jag skrivit det här!?
Längst ner i en kartong hittade jag en lapp med en lista på. När, var och hur har jag ingen aning om. Den är väldigt, väldigt konstig. Jag blir nästan rädd för mig själv.
- prova om suddet till den permanenta pennan fungerar - NEJ
- måla vykort
- leka med tejpen
- se på regnet
- gå runt
- sucka
- le och säga hej
- hitta på svar till frågor
- stå titta ut genom dörren
- förundras över klädsel
- ankelarmband WHY?
- tycka synd om sophinken
- tänka på lillebror i reflexvästen
Rädsla för att aldrig få ett liv.
Men på senaste har jag börjat känna mig ensam. Ensam och rädd. Rädd för att aldrig få uppleva livet. Rädd för att bli fast i ett yrke jag inte gillar, rädd för att alltid vara ensam, rädd för att inte ha något liv. Jag har redan missat så mycket. Bal, student, sena kvällar ute, minnen.
Och insikten att jag kanske aldrig kommer få några minnen har börjat skrämma mig. Så otroligt mycket.
I've got some news for you. Fembots have feelings too.
...
...
De senaste veckorna har jag varit avtrubbad och det här i kombination med all skola som varit har gjort mig närmast apatisk, och framför allt fått mig att dra mig undan övriga personer i mitt liv. Nu över helgerna har jag bitit ihop eftersom att jag varit hemma på ön och jag ville inte oroa pappa. Dessutom så har jag faktiskt mått bättre där, det finns så klart en trygghet i att vara hos pappa och Lillebror.
Men samtidigt som jag såg dem gå ut genom dörren och åka härifrån kom så klart allt, inklusive apatin, tillbaka. Och en överväldigande känsla av uppgivenhet. För att inte tala om ensamheten,
Slutet på förra halvåret var riktig jobbig, och på grund av hur jag blev då så kommer även den här våren bli riktigt jobbig den med. Det är väldigt enkelt för människor som inte befinner sig i en svacka att sitta och säga att det bara är att ta tag i saker och få dem gjorda, men när man är i en svacka så går det inte. I alla fall inte för mig.
Inom loppet på två-tre månader har jag tappat näst intill all min självkänsla. Och utan självkänsla är det svårt att få något vettigt gjort. Grunden i allt jag tycker och känner och personen jag är finns kvar, men tron på dessa är allt annat än stark. En känsla som är allt annat än trevlig.
Och nu vet jag inte längre vad jag ska ta mig till. Allting runt omkring rusar på i överfart medan jag själv knappt orkar ta mig ur sängen. Det är snart tenta och om några få veckor är det dags för uppsatsen och jag har ännu ingen att skriva med - det har jag inte haft kraft till att ta itu med. Och jag har inga krafter nu heller. Tanken på tenta-p, för att inte tala om hela uppsatsgrejen, skrämmer livet ur mig. Det gör även det faktum att jag märker hur jag alienerar mig själv mer och mer för varje dag.
Det som skrämmer mig mest av allt är att jag sitter här och vet om allt som är fel, men inte orkar göra ett endaste dugg för att ta itu med allt det här. Hur svag jag faktiskt blivit.
Boot Camp.
När det kommer till, framför allt filmer, finns det olika sortes bra. Boot Camp står för den sorters bra när amn vill se något skrämmande verkligt. Något som... ja, med risk för att låta töntig: berörd. Inte en film jag skulle rekommendera som dejt-film.
Men som en film att se under nedstämdhet är den perfekt. Och att det händer i verkligheten? Sorgligt men sant.
Verkligen en underbar värld vi lever i.
Ibland blir jag så arg över att jag är tjej. Och det i situationer när jag måste bli orolig för min egen säkerhet bara för att jag är tjej och att det finns killar där ute som inte har alla hästar hemma.
Som när jag blev instängd av en gubbe på permobil när jag skulle låsa min cykel när jag var på stan. Han blockerade utgången för mig och ville att jag skulle följa med honom hem för att hjälpa honom med en grej. Han vägrade att försvinna fast jag sa nej, så jag var tvungen att klättra över cyklarna och snabbt ta mig så långt därifrån jag kunde. För att nämna ett exempel
Och, ja. Det är så klart med logiskt att vara arg för att det finns idioter som beter sig så här än över att jag är tjej, men det är ju inte riktigt så det fungerar.
Och ja, självklart finns det farliga personer för killar också - men rent vardagsmässigt borde det ju vara värre att vara tjej. Speciellt om man tar hänsyn till att normala killar inte alls har förståelse för varför man kan vara orolig för någon som sätter sig bredvid en även när man själv gått därifrån på grund av obehaget.
-
Ända sedan i våras har jag kämpat med skolan, jag har inte alls gillat det. Så började vi en ny kurs för några veckor sedan och för första gången på några evigheter visade det sig vara något jag gillade och tyckte var intressant. Jag till och med kände att det här var något jag kanske skulle vilja lägga en master på och därmed jobba med när jag blir stor.
Det fick så klart inte hålla i sig någon längre stund. För just när jag börjat känna det här hände det som jag bävat inför enda sedan första gången jag hörde att vi skulle skriva C-uppsatsen i par. Upptaktsmötet. Dagen då jag än en gång skulle stå ensam kvar. Jag har vetat om det i två år, men till i förrgår kunde jag åtminstone blunda för det och låtsas som om det inte fanns. Låtsas som om jag inte var misslyckad.
Jag har alltid vetat att även om det blir bättre sedan så spelar det ingen roll. Vad är poängen med att det är bättre sedan om man först måste gå igenom helvetet tusen gånger om? Speciellt som det innebär att när man väl är på det bättre stället, har man inget att minnas tillbaka på. Vilket leder mig till min poäng. Nämligen ett annat klassiskt argument, den här gången om självmord: nämligen att det skulle vara en självisk handling. Till att börja med vill jag först skriva att jag inte är självmordsbenägen: så det är inget vi behöver oroa oss för när vi läser den här texten.
Jag har aldrig varit emot självmord, tvärtom anser jag det vara en självklarhet att man själv ska få bestämma över sitt liv. Självklart inom vissa gränser. Det är ju inte så att jag tycker att en dålig dag på jobbet berättigar att man tar livet. Eller att ett barn osm har det svårt inte först ska försöka hjälpas. Men om det är en person som under merparten av sitt liv mått dåligt så är det ju knappast den personen som är självisk - utan istället alla andra som tycker att den här människan ska leva vidare för deras skull, för att de kommer må dåligt om han eller hon försvinner. Vem är det egentligen som har bestämt att livet är så heligt? Livet är långt ifrån något behagligt för många där ute och varför ska dem fortsätta lida för alla andras skull? Det har i alla fall jag aldrig förstått. Självklart är det inget tillfälle att fira, men om en människa känner att han eller hon inte orkar längre, är det väl ändå upp till honom eller henne att bestämma om lidandet ska upphöra eller inte.
Finns visst olika sorter.
Det finns, enligt mig, flera olika sorters självförtroende. Jag har till exempel väldigt bra självförtroende på mig själv som person. Jag vet vem jag är, var mina gränser går och så vidare. Jag har inga tvivel när det kommer till den delen.
Däremot har jag inte något vidare överdrivet bra självförtroende när det kommer till den delen som borde tro på att folk vill umgås med mig. Det har jag jättesvårt för. Det är inte svårt för mina hjärnspöken att intala mig att folk bara är med mig för att det är det socialt korrekta att göra, att de hellre skulle vilja vara någon annanstans; eller något i den stilen.
Att det här skulle vara två olika självförtroenden, eller åtminstone olika delar av ett självförtroende är det inte många som håller med mig om. Det beror väl helt enkelt på att de inte tycker att man kan vara självsäker på sin person samtidigt som man är osäker på sig själv i relationen till andra. För mig är det dock uppenbart att det här är olika delar, för för mig blir det ju så att jag är säker på vem jag är och hur jag är - men jag tror inte på att andra kan uppskatta mig som jag är. Något åt det hållet åtminstone.
True.
Styrelselös.
Det utvecklades helt enkelt till något som inte kändes rätt för mig längre; och det var många, många år sedan som jag slutade med att göra saker jag inte vill göra.
Så ikväll firar vi med vemod slutet på ett uppdrag som har gett mig så mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat tro.
Den största frågan nu är vad i allsin dar jag ska göra nästa vecka, första veckan på nästan två och ett halvt år som jag inte har åtminstone en styrelsemötestid att passa...
.
I don't care who you are, but I love you. Just need someone to hold.
En del av livet.
Jag har anlag för tvångssyndrom. När jag var yngre så hade jag flera roligheter för mig. En personlig favorit var att jag var tvungen att be till gud innan jag somnade. Till saken hör att jag aldrig ens har trott att det finns en gud.
Jag minns inte hur just den anekdoten började. Jag vet bara att i början var jag tvungen att "be en bön", sedan eskalerade det så jag var tvungen att be två, sedan tre och så vidare innan jag somnade. Till slut blev det så många gånger jag var tvungen att "be" att min tvångstanke blev att jag var tvungen att tänka på att jag skulle tänka på att jag var tvungen att be många, många gånger. Jättekonstigt var det.
Sedan har jag haft lite klassiska som lampsläckning, dörrlåsning och vad det nu finns. Jag har dock lyckats komma ur det där ganska bra, men jag måste hela tiden akta mig noga för att inte falla tillbaka i gamla gropar. Speciellt med låset. Jag får verkligen inte tillåta mig själv att kontrollera att jag låst dörren på kvällen.
Det enda som egentligen är aktivt nu är att när jag är hemma på ön och ska släcka lampan innan sängdags så måste jag blunda först och sedan släcka. Om jag gör tvärtom eller känner att det var för nära inpå varann måste jag göra om. Det och att jag oftast, men inte alltid, är lite överdrivet ordningssam med hur mina saker ska vara placerade när jag till exempel pluggar, diskar eller äter mat. Inte att de ska vara på ett specifikt sätt, mer att det inte får vara saker "i vägen" eller "på fel plats". Det är lite svårt att förklara.
I alla fall. Det här är en sådan sak jag lever med dagligen. Det är kanske inte något som jag aktivt förhåller mig till dag ut och dag in, men i bakhuvudet finns alltid varningsklockan som sätter igång om jag är på väg att göra något som kan leda till att jag fastnar ordentligt. Detat är inte något som i någon större utsträckning sänker min livskvalitet, mer än att jag måste tänka mig för lite extra ibland.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Mer än att jag tycker det är frustrerande med människor som glider med strömmen och aldrig står upp för sig själva. Jag kämpar med mig själv dagligen - och det tycker jag att alla ska göra. För vi har alla våra akilleshälar. Stora som små.