annuendag

Nu har gästerna äntligen åkt. Jag skriver äntligen eftersom att mormor har någon grej att hon kramas i tid och otid. Minst två gånger om dagen. Inte min grej. Jag gick på riktigt omvägar för att inte hamna på en trång plats samtidigt som henne.

Det låter hemskt, jag vet. Men det är så obehagligt. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Det värsta var i förrgår. Då var det bara god uppfostran och ren viljestyrka som hindrade mig från att skrika rakt ut. Hon stod bakom mig och såg på teckningen jag höll på med och pussade mig på axeln. Det var så hemskt.

Kommer ta flera dagar att återhämta mig från detta. En kram vid hej respektive hej då för släktingar och med vissa pojkar samt obegränsat antal kramar med pojkar jag ändå pussas med. Det räcker gott.