annuendag

Jag har många fobier: spindlar, ormar, mörker, öde gränder, och allt vad man nu kan komma på. Den värsta och allvarligaste av dem alla är dock min rädsla för alkohol. Det är såklart inte alkoholen i sig som är problemet utan vad den gör med människor. Jag klarar nämligen inte av fulla människor. Visst man kan dricka måttligt, men min erfarenhet är att det är väldigt sällan som man håller sig inom de gränserna. När jag kommer i kontakt med någon som är alkoholpåverkad så reagerar min kropp genom att direkt spänna sig och slå på rädslans alla bieffekter. Jag kan inte tänka klart och jag kan verkligen känna panikkänslorna komma krypande. Ifall jag ser en alkolist på stan så går jag långa omvägar och varje gång jag ska gå någonstans där jag vet att det vanligtvis finns alkolister så går pulsen upp och jag blir alldeles stirrig. Med tanke på att det är ett sådant dtälle på väg till busstationen från öster sett så har jag upplevt många otrevliga känslor där.

På busstationen är det för övrigt sällan trevligt att vara. Ifall det är någon alkolist där så kan jag inte tänka på något annat och min hjärna arbetar frenetiskt med att genom en högre makt se till att han eller hon inte ska med min buss. Det värsta är ifall jag ser att de ska det och då måste klara av att hitta en plats långt ifrån honom/henne. inte ens då så känner jag mig trygg utan det är först när jag går av och ser att han/hon inte ska av vid samma hållplats som rädslan lättar. Känslorna angående alkolister i samband med busstationen har vid flertalet gånger lett till tårar av ren skär rädsla.

Folk i min omgivning anser mig vara knäpp. Det är ingen som förstår hur det känns eftersom att ingen annan är så. De tycker i stället att det är tufft att dricka, precis som alla andra "normala". De kan inte förstå att jag får ångest bara av att tänka på en situaton där alkohol ingår. Och det är verkligen ånges, ren skär ångest. Faktum är att nu när jag sitter här och skriver det här känner jag hur jag får ont i halsen av att hålla tillbaka alla de saker jag känner, även att jag bara skriver om min rädsla för alkohol, även att det inte finns någon alkohol så långt ögat kan nå.
Min rädlsa för alkoholpåverkade människor är alltså inte bara där och då utan även vetskapen om att jag kommer hamna i en situation med alkohol får mig att bryta ihop.

Rädslan leder såklart till att jag lever ett väldigt begränsat liv. Jag är arton, fyller nitton om bara någon vecka, och det är meningen att jag varje helg ska vara ute och supa skallen av mig. Om ytterligare några veckor så ska jag ta studenten, med undantaget att jag inte ska göra det. Jag kommer att gå ut skolan den 8 juni precis som alla andra treor som klarat sig här på Gotland, men jag kommer inte vara där. Det kan jag inte, mina ögon tåras här och nu av ångest bara av att jag skriver om studenten och därmed även tänker på hur det kommer att bli. Samma kväll så kommer min klass att ha avslutningsmiddag med varandra och respektive familj. Men jag kommer inte vara där.
Imorgon så ska min klass åka iväg på studieresa till Stockholm och stanna över natt. Men jag kommer inte vara där, åtminstone inte på natten. Mina lärare fick mig att gå med på att följa med upp och om jag inte klarade av att stanna så skulle jag få åka hem på kvällen. Min uppskattning är att jag kommer att sitta på båten hem imorgon kväll, och om jag inte gör det - så kommer jag ångra mig senare på kvällen; massor. För övriga är studieresan nämligen en ursäkt för att få supa skallen av sig i Stockholm, för mig är det något helt annat.
För mig är det bara ett starkt hån mot det osynliga fängelse jag befinner mig i.