En ond människa.
Idag fick jag känna på hur det känns att vara genomrutten. Det var inte med meningen, det råkade bara bli så.
Saken var den att jag och Pickford gjorde sällskap till affären efter dagens föreläsningar, och Pickford blev klar ganska snabbt. Vid den tidpunkten så hade jag däremot kommit på att jag borde leta upp något födoämne som skulle gå snabbt att tillaga men ändå inte smaka blä, och att jag borde fundera över vilka ingredienser jag behöver för att baka till månadsfikat, när jag skulle hinna med att tvätta... och så vidare.
Och som vanligt när det blir för mycket så slog min hjärna av. Jag kunde inte komma på en endaste sak jag skulle köpa, och det faktum att jag hade bråttom hem underlättade inte situationens stresskänsla. Och eftersom jag känner mig själv så visste jag att det skulle dröja innan jag skulle kunna lämna affären med det jag behövde.
För att vara snäll så sa jag åt Pickford att hon kunde få gå om hon ville, eftersom att vi ändå bara skulle sällskapa till cyklarna och sedan fara åt varsitt håll. Och hon sa, som man plikttrogen är att göra, att hon kunde vänta. Och jag visste ju hur lång tid det skulle dröja så jag sa något i stil med att det var okej för mig om hon gick.
Och det lät ju som om jag ville bli av med henne, men var inte så jag menade alls. Jag hade bara dåligt samvete för att hon skulle stå och titta på och vänta och vänta och vänta på min velighet. Jag menade det som snällt, men det framstod som dumt. Förlåt.
Hur min handling slutade? Omkring tio minuter efter att Pickford gått gav jag upp mitt fruktlösa sökande efter mat och ingredienser eftersom att jag insåg att jag annars hade riskerat att bli misstänkt för snatteri.
Saken var den att jag och Pickford gjorde sällskap till affären efter dagens föreläsningar, och Pickford blev klar ganska snabbt. Vid den tidpunkten så hade jag däremot kommit på att jag borde leta upp något födoämne som skulle gå snabbt att tillaga men ändå inte smaka blä, och att jag borde fundera över vilka ingredienser jag behöver för att baka till månadsfikat, när jag skulle hinna med att tvätta... och så vidare.
Och som vanligt när det blir för mycket så slog min hjärna av. Jag kunde inte komma på en endaste sak jag skulle köpa, och det faktum att jag hade bråttom hem underlättade inte situationens stresskänsla. Och eftersom jag känner mig själv så visste jag att det skulle dröja innan jag skulle kunna lämna affären med det jag behövde.
För att vara snäll så sa jag åt Pickford att hon kunde få gå om hon ville, eftersom att vi ändå bara skulle sällskapa till cyklarna och sedan fara åt varsitt håll. Och hon sa, som man plikttrogen är att göra, att hon kunde vänta. Och jag visste ju hur lång tid det skulle dröja så jag sa något i stil med att det var okej för mig om hon gick.
Och det lät ju som om jag ville bli av med henne, men var inte så jag menade alls. Jag hade bara dåligt samvete för att hon skulle stå och titta på och vänta och vänta och vänta på min velighet. Jag menade det som snällt, men det framstod som dumt. Förlåt.
Hur min handling slutade? Omkring tio minuter efter att Pickford gått gav jag upp mitt fruktlösa sökande efter mat och ingredienser eftersom att jag insåg att jag annars hade riskerat att bli misstänkt för snatteri.
Kommentarer
Trackback