I alla fall i min värld.
Sitter i min nästan helt nedsläckta lägenhet. Ja, det tituleras som en lägenhet det här. Jag vet inte jag, ser det mer som ett rum och ibland när jag drömmer så bor jag i en stor, luftig femma; eller åtminstone i en lägenhet med fler dörrar än badrumsdörren. Det händer liksom aldrig att någon som är här frågar var toaletten är, vilket är tråkigt för då skulle jag få använda min efterlängtade replik: "Det är första dörren till vänster.". Ja, det finns ingen första dörr till höger här, om jag sa så skulle den toalettbehövande personen kliva rätt in i min garderob och där vill jag helst inte att behov uträttas. Men man måste ju se det positiva i tillvaron:
1. Jag bor inte i Ryd.
2. Jag bor inte i Skäggetorp.
3. Ärligt talat så räcker ettan och tvåan, det behövs inget mer för att känna sig nöjd.
4. Eller vänta kom på en sak: Jag har inte en felvänd lägenhet som till exempel miss Pickford har, väldigt sorgligt för henne faktiskt. Tråkigt att hon skulle få en trasig lägenhet.
Nu känner jag att jag gled ifrån ämnet lite, så var var jag? Just det, sitter här i min lägenhet, i min säng med kuddarna mot väggen för att vara mer precis, och läser ur Ellen DeGeneres bok My Point... and I Do Have One och jag kan inte låta bli att skratta. Just nu läser jag om hennes flygrädsla, så fruktansvärt magnifikt skrivet. Ger mig tillbaka min skrivglädje, tyvärr har jag inget bra ämne att skriva om. Tråkigt eftersom att det var evigheter sedan jag kände mig kreativ och var stolt över något jag satt ner i skrift, bara någon liten glimt här och där men inget äkta.
I alla fall, nu gled jag ifrån ämnet igen. Det jag ville poängtera med detta inlägg var känslan av att sitta i en tom, mörk lägenhet och skratta för sig själv, oavsett om det är på grund av en film, ett TV-program eller en bok är alltid lika... pinsamt. Blir sådan tryckt stämning, och på tjugosexkvadrat så blir det väldigt instängt. Vad jag ville ha sagt var att det är inte samma sak att skratta ensam som att göra det tillsammans med någon. Båda är roliga, men ensamskratt har en bitter eftersmak och leder till lätt generade kinder.
1. Jag bor inte i Ryd.
2. Jag bor inte i Skäggetorp.
3. Ärligt talat så räcker ettan och tvåan, det behövs inget mer för att känna sig nöjd.
4. Eller vänta kom på en sak: Jag har inte en felvänd lägenhet som till exempel miss Pickford har, väldigt sorgligt för henne faktiskt. Tråkigt att hon skulle få en trasig lägenhet.
Nu känner jag att jag gled ifrån ämnet lite, så var var jag? Just det, sitter här i min lägenhet, i min säng med kuddarna mot väggen för att vara mer precis, och läser ur Ellen DeGeneres bok My Point... and I Do Have One och jag kan inte låta bli att skratta. Just nu läser jag om hennes flygrädsla, så fruktansvärt magnifikt skrivet. Ger mig tillbaka min skrivglädje, tyvärr har jag inget bra ämne att skriva om. Tråkigt eftersom att det var evigheter sedan jag kände mig kreativ och var stolt över något jag satt ner i skrift, bara någon liten glimt här och där men inget äkta.
I alla fall, nu gled jag ifrån ämnet igen. Det jag ville poängtera med detta inlägg var känslan av att sitta i en tom, mörk lägenhet och skratta för sig själv, oavsett om det är på grund av en film, ett TV-program eller en bok är alltid lika... pinsamt. Blir sådan tryckt stämning, och på tjugosexkvadrat så blir det väldigt instängt. Vad jag ville ha sagt var att det är inte samma sak att skratta ensam som att göra det tillsammans med någon. Båda är roliga, men ensamskratt har en bitter eftersmak och leder till lätt generade kinder.
Kommentarer
Postat av: pickford
men va tusan! vem har sagt att det är min lya som är felvänd? kom på att du borde sätta upp en spegel där på väggen där penis-tavlan skall sitta så får du se hur en rättvänd lägenhet ser ut! ha!
Trackback