annuendag

 

Så. Jag ska skicka iväg ett papper. Ett ganska viktigt papper. Eller ja. Väldigt viktigt. Det är väl inte svårt tänker ni kanske då. Allt som krävs är ett kuvert och ett frimärke. Och visst. Det kan jag hålla med om. Problemet är bara det att jag inte har något kuvert. Och att köpa ett 50-pack känns väldigt onödigt med tanke på att jag skickar brev... Ja, jag vet inte hur sällan. Jag minns ens inte när jag gjorde det senast.

 

Ett alternativ vore att scanna in pappret i frågan och maila det. Och jag har en scanner. Men, som alltid finns det ett men, alla mina sladdar försvann i flytten. Puts väck. Och att gå till förrådet och än en gång leta igenom flyttkartongerna är inte ett alternativ. De kryllar nämligen av spindlar. Jag svär, det är minst två i varje kartong. Och inte några små rackare, som hade varit illa nog, utan stora bjässar.

 

Så även om jag nu skulle ha gått till förrådet och hittat kabeln hade den alltså varit spindelbesludlad, precis som alla mina andra tillhörigheter där är. Ett faktum som gör mig väldigt deprimerad.

 

Det här inlägget var verkligen en bra idé. Nu är jag inte bara irriterad över kuvert- och sladdbekymret utan även deprimerad över alla mina saker i förrådet samt att det kliar över hela kroppen efter alla tankar på spindlarna.

 

Och klockan är inte ens halv tio än.