annuendag

Jag älskar verkligen att storhandla, finns inget bättre att fylla upp i skåpen. Eller ja, nu ska vi ju inte ta i så att vi spricker, men ni förstår hur jag menar. Vad som hände sist vet jag dock inte, för det är som ni ser kaos i kylen. Och den var i princip tom innan handlingen. Bortsett från den där mittenhyllan i dörren, där står bara konstiga grejer som jag aldrig använder som fanns här innan jag flyttade in. Ja bortsett från soyan då, ibland använder jag soya i maten, men är inte speciellt förtjust  i det så det blir sällan så. Hur som helst känns det som om att det börjar bli dags att kolla datum på de där grejerna igen.

 

Jag antar att kaoset just denna gång till stor del beror på just storheten av vissa saker, som vattenmelonen, köttfärsen och Bekantens 1,5 kilo stora kasslerbit som han ska göra lunch av till exempel.* På tal om vattenmelonen fick jag dock slänga den för den var konstig och smakade äckligt, trots att jag gjorde klapptricket och allt. Stor besvikelse.

 

Jaja. Jag vet att man ska vara tacksam över att vi har tillgång till mat och sådant här och att människor svälter världen över, men när jag hade proppat in, vad jag trodde var, allt och vänder mig om och såg en till papperskasse** med alla grönsaker i... Ja, då blev jag lite ledsen i ögat. Ett annat, lika västerländskt, problem är att jag får prestationsångest. Jag vet liksom inte var någonstans jag ska börja när det finns allt. Sedan är det så klart rent logistiska problem också. Allt rasar så fort man stör balansen där inne genom att ta en sak eftersom jag blev tvungen att lägga lager på lager. Vi kommer ju i alla fall inte behöva handla mat på ett bra tag. Finns inget värre än att gå och småköpa hela tiden, så frustrerande. Ja, igen: vi ska inte ta i så vi spricker, men bla bla bla som ovan.

 

Slutligen kan jag även meddela att det bara är jag i det här hushållet som uppskattar storhandling som aktivitet. Bekanten hatar det och blir grinigare och grinigare för varje minut i affären vilket drivr mig till vansinne och det slutar alltid med att vi blir tjuriga på varann. Nästa gång tänker jag ta med en frukt, chokladbit eller något som han får äta halvvägs så jag kanske slipper hans gnäll. Det skulle vara skönt att en gång få gå runt i lugn och ro och titta på saker utan att hela tiden stressas av hans dåliga humör. Att titta på sakerna innan maten, till exempel porslin, nagellack, böcker och sådant är helt uteslutet. Det är förvisso i början och då har han inte hunnit bli grinig än, men om man slösar tid där är han tjurig redan vid pålägget sedan och då blir det helt olidligt.