annuendag

Man, lite uppspelt: Är det Therese?

Jag, förvirrat:  Ehh...Jaa...

Man: Men hej! Jag tyckte väl att det var du när jag såg dig komma gåendes där borta.

Jag: ...Ja, jo... det är jag.

Man: Så du är på Gotland nu?
Jag: Ja. Eller, bara över jul.

 

Och här börjar jag ana att det eventuellt är en mellanstadieklasskompis pappa och tillika min dåvarande fotbollstränare*. Det är ju dock alldeles för sent att rädda uppp situationen. Jag har även föga övertygande lyckats låtsas att jag känner igen honom. Så jag mumlar något, känner mig som en komplett idiot och går bort mot pappa. När mannen fick syn på pappa vinkade han och de hälsade på varann.

 

Det var klasskompispappan. Så pinsamt. Men jag har faktiskt inte sett honom sedan skolavslutningen i sexan. Jag förstår dock inte hur han kände igen mig. Jag har väl inte förändrats så mycket som jag önskar kanske.

 

 

---