annuendag

Hemma hos Lo där det enda jag behövde göra med matlagningen var att skrimla några grönsaker. Fem minuter efter att Sas berättat att hennes pojkvän oftast lagar mat i deras hem.

Jag: Det är så skönt att för en gångs skull inte behöva stå för det mesta av matlagningen själv. Hemma är det ju inte direkt någon annan som gör det åt mig.
Sas: Ja, jag håller med. ... Eller, ja. Det har ju jag förstås.

Älskar sådant, när man säger något man inte riktigt tänkte sig för innan man sa det. Det är samma som när någon säger något till en och man svarar "Va?" och sedan innan de hinner säga om det de sa så svarar man på frågan. En ovana jag har och nyttjar ofta. Har nog en ovanligt seg koppling mellan hörsel och kopplingen till hjärnan.

När jag nu ändå är inne på området. Jag avskyr folk som säger chans när de menar risk och risk när de menar chans. Det är en stor skillnad mina damer och herrar. Och folk som blir tokiga när man använder sig av ordet "man". Fine att det inte är så lyckat i en akademisk avhandling, men i övrigt spelar det väl ingen roll. För inte tala om folk som betonar ord fel. Eller när folk frågar "Är du här!?"  när man står framför dem.* Ärligt talat så kan man nog sammanfatta att jag avskyr folk över lag.

---

*I julas sprang jag, Pappa och Lillebror på A som också jobbade på jobbet i somras och som bor i Linköping precis som jag. När vi såg henne en bit framför oss på gatan.
Pappa: Är A på ön?
Jag: S-u-c-k. Nej, hon är kvar i Linköping över jul.