Det här med besvikelse.

Jag avskyr att bli besviken på någon. För när jag blir besviken på någon annan blir jag det alltid samtidigt än mer på mig själv. Jag lägger huvuddelen av skulden på mig själv för att jag faktiskt trodde på att personen i fråga kunde åläggas vad det nu var det kan ha varit frågan om. Ett förtroende, ett gensvar, vad som helst.

Man kan nämligen bara bli besviken om man tillåter sig bli det. Så alltid när jag, ibland medvetet och ibland omedvetet, lagt något slags förtroende eller vad det nu kan röra sig om på en person och den personen missbrukar det blir det mitt fel för att jag lät mig "luras".

Jag vet inte. Det är väl ingen bra syn att gå igenom livet med kanske, men samtidigt känns det å andra sidan inte speciellt hälsosamt att skylla alla sina, omedvetna eller medvetna, beslut på den andra personen heller.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback