annuendag

Jag är rädd för barn. Eller. Rädd och rädd. Men jag tycker de är lite läskiga. Barn gillar dock mig, jag blir alltid föremål för tittut på busshållsplatsen. Precis lika ofta händer det att så fort jag sitter ensam på bussen och en tant kliver på så sätter hon sig hos mig. Så farlig ser jag ut att vara med andra ord. Det som är läskigast med barn, och för all del bräckliga tanter, är att man ska råka ha sönder dem. Eller att de blir ledsna och börjar gråta.

Jaja, min poäng är i alla fall att jag kommer spendera de närmaste dagarna med just ett barn. Och det kommer gå bra. Jag menar. Det var ju inte alls så att jag senast vi träffades skadade den när vi lekte "lyfta barnet högt i luften" och jag inte riktigt var beredd på ett av barnets hopp så han hoppade rakt upp i mitt ansikte och min tand* gjorde hål i hans panna. Och han började så klart även gråta. Nej då. Det hände inte...

Och när jag ändå har er på tråden kan jag tänka mig att de närmaste dagarna kan bli tomma, åtminstone här i huvudfönstret - högerfönstret vet jag inget om i dagsläget. Jag kommer nämligen ha fullt upp med att inte ta sönder ett barn. Jag inbillar mig att det inte medför allt för mycket tid att sitta framför datorn.

Vilken bra mor du kommer bli tänker ni nu. Jaa... Vi kan väl säga som så att jag hoppas att det är mer än spisgöra som kommer naturligt.

---

*Jag har flera.