annuendag

Det är lustigt det där med beroenden. Man blir verkligen inte av med dem. Man kan gå utan tillräckligt länge för att känna att nu, nu är det över. Nu är jag fri. Så helt plötsligt är det där igen. Behovet. Ångesten. Nederlaget.

Och för varje bakslag blir det värre. Man trodde det var över så kommer käftsmällen. Och vad värre är att för varje bakslag man utsätts för så blir begäret större, mer krävande. Det låter sig inte tystas. Det blir mer och mer oklart varför man slutade, och framför allt varför man inte fortsätter.

På sätt och vis antar jag att det beror på helgonförklarandet. För ju längre ifrån tidpunkten då behovet upptog en faktiskt handling i ens liv desto mer glöms de dåliga sakerna bort. Kvar finns bara det rosa skimret om hur bra allt var när man inte höll emot. Hur mycket enklare och skönare det var att hänge sig. Varför ska man lida när det finns en lösning? Så länge man inte skadar andra borde man väl få göra som man vill?

Problemet är att man skadar alltid andra när det kommer till ett beroende. Men varför är det viktigare att inte skada andra än att skada sig själv. Varför ska jag lida för deras skull. Varför ska jag behöva vara stark när jag inte är det. Jag vet inte.

Men samtidigt finns den där. Tanken som säger att om jag ger upp nu har allt lidande varit förgäves. Två-tre år i onödan.