annuendag

I natt var jag, en kompis och pappa och fiskade kräftor. Allt utom kräftantalet gick bra tills dess att vi vid tolvsnåret tyckte det var dags att åka hem. Då var batteriet till elmotorn slut. Så vi började ro. Och ro lite till. Och lite till. Sedan märkte vi plötsligt hur våra "håll", det vill säga det vi navigerade efter för att ta oss hem, plötsligt inte fanns längre. Helt borta. Som tur var hade vi två stjärnor som vi antog var på ett ungefär rätt också. En framför båten, och en bakom. Så vi rodde lite till. Så försvann den ena stjärnan också.

Världens tjockdimma lade sig över hela sjön, så tjock att vi inte ens kunde se fören på båten, allt var bara grått. Den sista stjärnan försvann några korta stunder men som tur var aldrig så länge att vi hamnade fel. Så vi fortsatte och ro. Eller ja, vid det här laget var det pappa som skötte själva framförandet av båten, jag och kompisen rodde innan dimmans tillslag när vi letade burflöten. Till slut efter många årtag lättade dimman ovanför oss lite och till slut, när vi var kanske 100 meter från land såg vi små, små ljuspunkter. Vi hade lyckats hitta tillbaka nästan helt rätt på vår brygga. Något som inte varit fallet utan den där lilla stjärnan, utan den hade vi kunnat ro runt, runt i evigheter... Strax efter två var vi hemma.

På grund av den obefintliga sikten var det inte riktigt läge att leta flöten till burarna mitt på sjön så i morse strax efter åtta gav jag och pappa oss ut i regnet och blåsten som då kommit. Blåsten som för övrigt gjorde att jag var tvungen att hjälpa elmotorns framförande genom att ro.

Nu är Therese trött. Och aningens stel i kroppen.