annuendag

Idag på mötet när det diskuteras om hur det ska bli nästa år, vilka som ska sitta kvar respektive inte, så får plötsligt R luft tilldelad till sig borta i andra ändan av bordet.

R: Och du Therese, du måste ju stanna också med din grej som går så bra.
Jag: Eh... Jasså?
R: Ja det är klart.
M: Ja, du har ju rutinen och kunskapen och koll på allt.
Jag: Ja jo alltså, jag vet inte.
L: Har du tänkt att stanna?
Jag: Nej, jag vet inte. Jag har faktiskt inte tänkt på det.
R: Klart du ska stanna.
Jag: Ja, vi får se.

Ärligt talat så har jag börjat fundera på om det här inte ska bli mitt sista år, förvisso så slår mig tanken oftast och tyngst när jag har ett protokoll att skriva. Men samtidigt så skulle det vara väldigt tomt utan det här. Jag är väldigt kluven. Vad jag ville ha sagt är i alla fall att det är ju inte helt fel att vara önskad och uppskattad. Är trots allt ett tungt lass jag drar.