annuendag

Det är så mycket jag önskar jag kunde skriva, så mycket jag skulle behöva få ett utlopp för. Psykiskt har jag haft många höjder och många dalar, speciellt under högstadiet. Nu för tiden är det bättre, eller åtminstone annorlunda. Då under högstadietiden så kom dalarna ofta. Ofta, snabbt och hårt. Idag så är de mer sällan. Jag håller mig uppe på berget under större perioder, samtidigt som dalarna är... annorlunda. På sätt och vis är de svårare, jobbbigare och så mycket mer påfrestande. Dels på grund av åldern. Man kan inte bete sig på samma sätt idag som man gjorde då. Men det är så konstigt, för problemen då... de var på en helt annan nivå, så mycket svårare. Jag hade förresten formodligen knappt några höjder då överhuvudtaget, bara tillfälliga små kullar.

Det är kanske det som gör det så annorlunda. Inte bara tiden och åldern utan även mängder höjder då jämfört med nu. Jag önskar ibland att så mycket saker var annorlunda, men jag vet att om det vore meningen så skulle saker vara annorlunda. Jag är inte religiös eller något sådant, men jag tror att allt beror på tillfälligheter. Att det finns sådana som man kan välja och sådana som är definitiva. Just nu är det enda jag vet att jag inte vet någonting. Ingenting förutom att jag står stilla. Jag ser alla runtomkring mig utvecklas. Men jag... Jag går istället bakåt, om jag lyckas göra ett framsteg så dröjer det inte länge innan jag har gjort det steget ogjort och det resulterar alltid i att jag hamnar ännu mer efter. Som den klassiska leken man gjorde när man var liten: ett steg fram, och två steg bak. Man kommer ingenstans när man går på det sättet, Man kommer bara längre och längre ifrån där man började...