annuendag

Det är en sådan stor del av mig som bara vill ge upp. Ge upp med skolan, livet, allt. Jag orkar inte längre. Jag är så fruktansvärt trött och jag vet inte hur jag ska göra för att gå vidare.

Så jag sitter här, helt nere, och tittar på Färjan. Vilket såklart gör det hela än värr. Men samtidigt så ger det mig hopp. För jag ser tanten i den avskyvärda röda klänningen, som åker Cinderella hundra gånger om året och vinglar runt och ser allmänt vidrig ut samtidigt som hon svamlar på taskig engelska. När hon sedan ställer sig och bräker på scen, då inser jag att det kan bli värre. Att även om det känns som om jag är på botten och krälar - så kan det fortfarande bli mycket, mycket värre. Och det känns av någon anledning betryggande.