Inte för dig som känner mig.
När det här stycket är slut så vill jag att alla som känner mig och de som träffar mig om dagarna och liknande ska sluta läsa. Det jag kommer skriva i fortsättningen är ingenting som ni ska veta om. Det är något jag måste få ut mig, men någonting som ni inte har med att göra. Om ni är dumma i huvudet och läser så är det upp till er att se till så att jag aldrig någonsin får reda på att ni läst, för då kommer jag att hata er för alltid. Så sluta att läsa nu.
I slutet av sommaren så hände en sak som totalt vände upp och ner på mitt liv så som jag levde det. Det försvann en person, den person som var viktigast av alla för mig, ur mitt liv. Åtminstone i den formen som denne innehade. Jag bröt ihop totalt. Från det att jag läste det där äckliga, vidriga mailet som jag fick en dag så försvann allt. Ljuset slocknade. Jag låg och grät hela dagarna i sängen och läste töntiga romanböcker, jag var knappt utanför mitt rum om det inte var absolut nödvändigt. Det här var några veckor innan jag skulle åka tillbaka till Linköping, men det fick mig att vilja åka direkt och jag gjorde det nästan. Turligt nog så gjorde jag inte det.
Saken är den att jag har inte återhämtat mig. Tvärtom. Jag blir mer och mer apatisk för varje dag. Jag går i princip upp, går till föreläsning om jag har det, sedan går jag hem och i princip stirrar i väggen. Att låtsas som om att allt är som vanligt under den tid jag är bland folk tar all den lilla kraft jag har kvar i mig. Ingenting spelar någon roll för mig längre. Jag ser allt förfalla runt omkring mig och jag bryr mig inte ens.
Man lär sig någonting av allting sägs det ju. Av det i slutet av sommaren har jag lärt mig tre saker. Jag har lärt mig att jag var någon helt annat än den jag trodde att jag var, jag trodde inte att jag var en sådan som bryter ihop så totalt på grund av någonting sådant. Jag har även lärt mig, eller snarare så är jag förbryllad över, att jag av någon anledning inte började skära mig igen på grund av det här. Jag har verkligen ingen aning om varför. Dagligen så tänker jag tanken, men än så länge har jag inte handlat. Det här om någonting borde ha väckt den björnen tycker jag. Det tredje jag lärt mig är att jag är förmögen att älska, och det är ingenting jag uppskattar att ha lärt mig måste jag ju säga.
En sak jag har lärt mig sedan det i somras är att tiden läker inte sår ett endaste jävla dugg. Såren blir bara värre och värre för varje dag som går. Missförstå mig inte, vissa dagar är definitivt bättre än andra, men vad är poängen med det när det så ofta kraschar igen totalt. Ingen enligt mig.
Och nu. Jag orkar inte längre. Jag är helt slut. Jag har inga som helst krafter kvar. Jag vet inte var någonstans jag ska ta vägen med mig själv. Jag vill inte längre.
I slutet av sommaren så hände en sak som totalt vände upp och ner på mitt liv så som jag levde det. Det försvann en person, den person som var viktigast av alla för mig, ur mitt liv. Åtminstone i den formen som denne innehade. Jag bröt ihop totalt. Från det att jag läste det där äckliga, vidriga mailet som jag fick en dag så försvann allt. Ljuset slocknade. Jag låg och grät hela dagarna i sängen och läste töntiga romanböcker, jag var knappt utanför mitt rum om det inte var absolut nödvändigt. Det här var några veckor innan jag skulle åka tillbaka till Linköping, men det fick mig att vilja åka direkt och jag gjorde det nästan. Turligt nog så gjorde jag inte det.
Saken är den att jag har inte återhämtat mig. Tvärtom. Jag blir mer och mer apatisk för varje dag. Jag går i princip upp, går till föreläsning om jag har det, sedan går jag hem och i princip stirrar i väggen. Att låtsas som om att allt är som vanligt under den tid jag är bland folk tar all den lilla kraft jag har kvar i mig. Ingenting spelar någon roll för mig längre. Jag ser allt förfalla runt omkring mig och jag bryr mig inte ens.
Man lär sig någonting av allting sägs det ju. Av det i slutet av sommaren har jag lärt mig tre saker. Jag har lärt mig att jag var någon helt annat än den jag trodde att jag var, jag trodde inte att jag var en sådan som bryter ihop så totalt på grund av någonting sådant. Jag har även lärt mig, eller snarare så är jag förbryllad över, att jag av någon anledning inte började skära mig igen på grund av det här. Jag har verkligen ingen aning om varför. Dagligen så tänker jag tanken, men än så länge har jag inte handlat. Det här om någonting borde ha väckt den björnen tycker jag. Det tredje jag lärt mig är att jag är förmögen att älska, och det är ingenting jag uppskattar att ha lärt mig måste jag ju säga.
En sak jag har lärt mig sedan det i somras är att tiden läker inte sår ett endaste jävla dugg. Såren blir bara värre och värre för varje dag som går. Missförstå mig inte, vissa dagar är definitivt bättre än andra, men vad är poängen med det när det så ofta kraschar igen totalt. Ingen enligt mig.
Och nu. Jag orkar inte längre. Jag är helt slut. Jag har inga som helst krafter kvar. Jag vet inte var någonstans jag ska ta vägen med mig själv. Jag vill inte längre.
Kommentarer
Trackback