Jag vann.
Ibland är det så roligt med folk som inte kan ge sig när de har fel. Som till exempel i följande SMS-konversaton med en pojke jag känner - som för övrigt är bosatt i Stockholm:
Jag: Jag ska ut och gå till affären nu i mörkret. Avskyr det, är alltid så rädd. Gör mig sällskap?
Han: Ok, kommer. Vi möts i parken!
Jag: Gulligt babe, men parken längre längre bort än affären.
Han: Omvägar är bra för hälsan.
Jag: Absolut, men nu är det ju mörkret jag är rädd för att vara ensam i.
Efter det, ingenting. Han insåg att han var besegrad men var för mycket av en kyckling för att erkänna det.
När jag kom hem från affären så hade någon med nyduschat hår varit i korridoren. Luktade alldeles underbart av schampoo och/eller balsam. Lukten följde mig ända tills dess att jag öppnade dörren till min korridor, för där pågick det en fulvinsflyttning. Inte riktigt samma mysiga doft...
Jag: Jag ska ut och gå till affären nu i mörkret. Avskyr det, är alltid så rädd. Gör mig sällskap?
Han: Ok, kommer. Vi möts i parken!
Jag: Gulligt babe, men parken längre längre bort än affären.
Han: Omvägar är bra för hälsan.
Jag: Absolut, men nu är det ju mörkret jag är rädd för att vara ensam i.
Efter det, ingenting. Han insåg att han var besegrad men var för mycket av en kyckling för att erkänna det.
När jag kom hem från affären så hade någon med nyduschat hår varit i korridoren. Luktade alldeles underbart av schampoo och/eller balsam. Lukten följde mig ända tills dess att jag öppnade dörren till min korridor, för där pågick det en fulvinsflyttning. Inte riktigt samma mysiga doft...
Kommentarer
Trackback