Äntligen.

I morgon så flyttar Gubbarna, lyckades hitta någon som ville ha dem. Känns så fruktansvärt skönt och samtidigt så fruktansvärt. Jag kan inte förstå att de kommer vara borta i morgon, jag kan verkligen inte greppa det. Min Harry. Min Pelle.

Men det är så underbart att de får leva vidare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback