Frigolitpackman och återseende av vissa ur högstadieklassen.
Jag är så galet trött. Eftersom att min faster och farbror anländer inatt så var det idag sista städdagen. Dessutom så var det vagnbygge idag och en från klassen gnällde om att jag skulle åka dit. Var osäker bland annat på grund av att jag ju inte ska åka med på vagnen och därmed inte betalat något. Kändes lite konstigt. Men å andra sidan så fick de ju gratis hjälp. Plus att vi går ju ändå i samma klass, åtminstone i några få dagar till.
Oavsett vilket så ringde telefonen när jag var mitt uppe i att sätta ihop hålet som är längst ner i påslakanet med en säkerhetsnål. Jag hade då ungefär tjugo minuter på mig till bussen gick, tio tills jag var tvungen att vara hemifrån för att hinna. Jag hann slänga på mig linserna och lite mascara för att skydda mina redan så ljusa ögonfransar mot solen innan det var till att dra på sig skorna och springa iväg - bokstavligt talat. Mitt i linspåtagningen så ringde dessutom faster, väldigt stressigt. Kändes inte som om min städoutfit var helt klockren, men vi har ju dock sett varandra i snart tre år så de vet ju hur jag ser ut.
Man kan ju då undra sig vad jag gjorde. Jag stod och skar i frigolit. Kom väl igång kring fyra och höll på till åtta någongång. Då kände jag att jag hade gjort mer än nog, speciellt som jag inte ens ska upp på den där vagnen. Och verkligen om man jämför med vissa andra som var där - aka bitchen. Tack vare mig så är nu i alla fall klassen utrustat med fint urskurna packmangubbar, spöken, körsbär och pluppar. Var i och för sig inte helt min förtjänst, men hade stor del.
---
Väl på busstationen så fanns där några ur min gamla högstadieklass. Väldigt konstigt att träffa på dem sådär. Har nämligen inte sett någon av den sedan avslutningsdagen i nian, eller jo på håll under mässan - men i alla fall. Kändes inte helt bekvämt kanske, speciellt då de var på förfest inför deras klassutgång. Bara Donnerelever håller till på busstationen under förfesten. Man skulle kunna säga att det på sätt och vis förklarar vad en Donnerelev är. Var i alla fall lite konstigt att träffa på dem, visste inte riktigt hur man skulle bete sig. Komplicerat efter så lång tid. Och så korta de hade blivit! Minns dem som mycket längre.
Dessutom så var tvillingarna där. Vi hade nämligen ett tvillingpar i klassen, och det här är jättepinsamt att erkänna men, jag hade under våra tre år tillsammans aldrig någon aning om vem som var vem! Var alltid tvungen att fråga någon annan vem av dem som kom. Det är verkligen hemskt. En av dem kramade mig när han gick av bussen efter skolavslutningen, men till denna dag så vet jag inte vem av dem det var! Och nästan ännu värre är att jag alltid kallade dem för Tobbe och Tobias, som såklart var samma person! Men är faktiskt osmart att döpa tvillingar till Thomas och Tobias!
Nej men det var roligt att se dem i alla fall. Hade så roligt sista terminen i nian. I alla fall i början/mitten innan allt blev pannkaka. Kommer dock aldrig glömma den gången då J ofrivilligt lekte levande frågetecken, när han somnade på lektionen, den gången då han blåste in vitlöksandedräkt i min mun som var så stark att mina ögon nästan tårades och jag fick hostattack eller när han var dörrvakt på tältningen. Inte heller M:s äckliga ovana att alltid äta Snickers på morgonen. Luktade jordnötter i hela rummet - det var så äckligt. Kommer dessutom blir svårt att förtränga hur roligt "killgänget", och speciellt J, tyckte det var att fråga mig vad jag kunde respektive inte kunde se när jag inte hade linser på mig. "Kan du se vad det står där? Ser du skylten där? Ser du mitt ansikte?" och så vidare, och så vidare. Är egentlgien helt galet hur många roliga minnen man har från den perioden. Synd att allt ändrades och blev så kasst på slutet!
Oavsett vilket så ringde telefonen när jag var mitt uppe i att sätta ihop hålet som är längst ner i påslakanet med en säkerhetsnål. Jag hade då ungefär tjugo minuter på mig till bussen gick, tio tills jag var tvungen att vara hemifrån för att hinna. Jag hann slänga på mig linserna och lite mascara för att skydda mina redan så ljusa ögonfransar mot solen innan det var till att dra på sig skorna och springa iväg - bokstavligt talat. Mitt i linspåtagningen så ringde dessutom faster, väldigt stressigt. Kändes inte som om min städoutfit var helt klockren, men vi har ju dock sett varandra i snart tre år så de vet ju hur jag ser ut.
Man kan ju då undra sig vad jag gjorde. Jag stod och skar i frigolit. Kom väl igång kring fyra och höll på till åtta någongång. Då kände jag att jag hade gjort mer än nog, speciellt som jag inte ens ska upp på den där vagnen. Och verkligen om man jämför med vissa andra som var där - aka bitchen. Tack vare mig så är nu i alla fall klassen utrustat med fint urskurna packmangubbar, spöken, körsbär och pluppar. Var i och för sig inte helt min förtjänst, men hade stor del.
---
Väl på busstationen så fanns där några ur min gamla högstadieklass. Väldigt konstigt att träffa på dem sådär. Har nämligen inte sett någon av den sedan avslutningsdagen i nian, eller jo på håll under mässan - men i alla fall. Kändes inte helt bekvämt kanske, speciellt då de var på förfest inför deras klassutgång. Bara Donnerelever håller till på busstationen under förfesten. Man skulle kunna säga att det på sätt och vis förklarar vad en Donnerelev är. Var i alla fall lite konstigt att träffa på dem, visste inte riktigt hur man skulle bete sig. Komplicerat efter så lång tid. Och så korta de hade blivit! Minns dem som mycket längre.
Dessutom så var tvillingarna där. Vi hade nämligen ett tvillingpar i klassen, och det här är jättepinsamt att erkänna men, jag hade under våra tre år tillsammans aldrig någon aning om vem som var vem! Var alltid tvungen att fråga någon annan vem av dem som kom. Det är verkligen hemskt. En av dem kramade mig när han gick av bussen efter skolavslutningen, men till denna dag så vet jag inte vem av dem det var! Och nästan ännu värre är att jag alltid kallade dem för Tobbe och Tobias, som såklart var samma person! Men är faktiskt osmart att döpa tvillingar till Thomas och Tobias!
Nej men det var roligt att se dem i alla fall. Hade så roligt sista terminen i nian. I alla fall i början/mitten innan allt blev pannkaka. Kommer dock aldrig glömma den gången då J ofrivilligt lekte levande frågetecken, när han somnade på lektionen, den gången då han blåste in vitlöksandedräkt i min mun som var så stark att mina ögon nästan tårades och jag fick hostattack eller när han var dörrvakt på tältningen. Inte heller M:s äckliga ovana att alltid äta Snickers på morgonen. Luktade jordnötter i hela rummet - det var så äckligt. Kommer dessutom blir svårt att förtränga hur roligt "killgänget", och speciellt J, tyckte det var att fråga mig vad jag kunde respektive inte kunde se när jag inte hade linser på mig. "Kan du se vad det står där? Ser du skylten där? Ser du mitt ansikte?" och så vidare, och så vidare. Är egentlgien helt galet hur många roliga minnen man har från den perioden. Synd att allt ändrades och blev så kasst på slutet!
Kommentarer
Trackback