annuendag

Man skulle ju kunna fråga sig varför jag, efter en dryg vecka ut i skogen utan någon kontakt med andra personer än sådana som jag kan leta reda på i mitt släktträd, har små blåmärken på brösten. Blåmärken som mycket väl skulle kunna tas som några som uppstått då en hormonstinn tonårspojke haft lite fel uppfattning om vad som är upphetsande för en tjej. Saken är den att förklaringen är väldigt simpel.
Det är nämligen så att jag helt enkelt får skylla mig själv för de där blåmärkena. För om man lyfter upp en ettåring som bland sina favorithobbys har att knipas med sina små nagelbeklädda fingrar när man har något annat än en regelrätt riddarutrustning på sig så är blåmärkena ett faktum. Så nej alla ni som sett mig i linne och undrat vem den stackars vilseledda tonårspojken var; det är bara mitt lilla kusinbarn som knips i alla kroppsdelar han kommer åt när han är på det humöret. Detta när han inte slåss i ansiktet med spadar eller försöker stjäla glasögonen om man har sådana på sig.

Övrig tid så är han den sötaste bäbis som jag någonsin träffat som så gott som alltid har ett alldeles underbart leende som lyser upp bättre än en sextiowatts glödlampa.

[Förutom då han i påskas höll på att gå över från purémat till mat med bitar i och grimaserade i klass med de allra bästa, som kan ses här under.]